En vågbrytande resa - En sommar i kajakens tecken.

Vågen kom emot mig, bröts och det vita skummet började två meter ovanför där jag satt i min mangogula kajak. ”Nu dör jag”, sa jag till mig själv. Det var ingen sorg eller fruktan i orden, bara ett konstaterande. Det var den 19 juli år 2007 och jag befann mig i mitt livs äventyr. Jag hade paddlat i fyrtio dagar och 1900 km. Att det skulle ta slut nu när jag var så nära målet kändes orättvist. 

HBB

Hur hade jag då försatt mig i denna situation? Det kan bokstaveras med tre bokstäver, HBB. HBB står för Havspaddlarnas Blåa Band och det blåa bandet är sträckan från Svinesundsbron, gränsen till Norge i väst, till Haparanda i norr. Sträckan är mellan 2200 och 2400 skräckinjagande kilometer beroende på om paddlaren väljer att gå in i vikar och bukter, eller tvärs över dem. 

Första stegen från dröm till verklighet

Att just jag fått upp ögonen för HBB var av en ren slump. Jag har så länge jag kan minnas varit aktiv och sökt nya äventyr och utmaningar. När jag en dag råkade surfa in på HBBs hemsida tänkte jag att det där var rätt fräckt, men eftersom jag inte hade någon direkt kajakvana, endast några mil i en kanadensare, ansåg jag att det inte var något för mig. Intresset var dock väckt, så i augusti år 2006 gjorde jag min första helgpaddling. Jag utgick från utmynningen av Fyrisån i Uppsala och paddlade till Sigtuna. Där övernattade jag och dagen efter paddlade jag tillbaka. De efterföljande dagarna hade jag svårt att röra överkroppen pga all träningsvärk, men det spelade ingen roll. För jag var förälskad. Förälskad i paddlingens tjusning; att bryta ett spegelblankt vatten med fören, att med muskelkraft och med ett rytmiskt paddeltag ta sig fram på vattnet, att vara så nära naturen. Testa själv!

Äventyret tar form

Att paddla två dagar och cirka åtta mil på lugna vatten till att paddla två månader och 230 mil till havs kräver en del fysiskt och mentalt av paddlaren. Att ge sig ut samma år var därför inte att tänka på. Dels var hösten annalkande med sämre väder och kallare grader. Dels var jag tvungen att få en bättre fysik, ordna utrustning och planera om jag skulle ha en chans att erövra det blåa bandet. Efter tio månader av träning, viktuppgång på 15 kg, inköp av utrustning och planering stod jag vid Svinesundsbron. Jag hoppades att jag var redo. Det var den 9 juni och den varmaste dagen det året. Med 30 grader och svag västlig vind gled jag ovant ner i den nyinköpta, 75 kg tunglastade, kajaken som sedermera skulle komma att kallas Mango. Jag fattade paddeln med darrande händer, sköt ifrån stenbryggan och gled ut i vattnet. Tog ett par paddeltag och paddlade sedan några meter i östlig riktning för att komma in under bron. Äventyret hade börjat. 

Second thoughts?

Efter cirka en halvtimme av mitt äventyr började jag fundera på vad jag gett mig in på. Tyckte jag verkligen att det var så roligt att paddla? Hade jag verkligen den erfarenhet som krävdes för att paddla runt Sverige? Skulle jag klara av att ta mig över 2000 km med hjälp av bara muskelstyrka? Skulle jag klara av att vara ensam i en och en halv månad?Vilket sätt var enklast för att ta reda på svaren? För mig var det enkelt. Sätta mig i en kajak och paddla och se om det var roligt att paddla, om jag hade den erfarenheten, om jag var tränad nog att använda min muskelstyrka för att ta mig så långt samt spendera så lång tid med mig själv. Trots mitt tvivlande var humöret på topp. Hur kunde det vara annat? Solen lyste från en klarblå himmel och värmde mitt ansikte och mina nakna underarmar, händerna svalkades i det för årstiden ovanligt varma vattnet. Det är så livet känns när det är som bäst. 

Kalla grader men varma hjärtan

Till er som redan glömt bort sommaren år 2007 kan jag säga att det var en kall sommar, det blåste och det regnade mest hela tiden i stort sett i hela landet. Jag som paddlade runt Sverige påverkades påtagligt mer än den vanlige Svensson som skulle ut på picknick. De kalla graderna hade jag inte så mycket emot då jag rörde mig över tio timmar varje dag. Regnet klarade jag mig undan något sånär. Det kom visserligen 40-50 mm regn på midsommarafton, men förutom den dagen föll det inte många millimeter på mig och Mango. Att det blåste var däremot inte roligt och att det mestadels var motvind var än värre. Att det skulle blåsa motvind några dagar var såklart något jag räknat med, men att vinden skulle blåsa mig i ansiktet 30 till 35 av de dagar jag var ute var inte enligt planen.Att göra läger för natten och koka upp vatten för att blanda med frystorkad mat efter tolv timmars paddling gjordes inte alltid med mungiporna uppåt kan jag villig erkänna, men som tur är bebos Sverige av vänliga och gästvänliga människor. Jag hade aldrig förstått att det svenska folket är ett släkte med varma hjärtan förrän jag befann mig mitt i mitt äventyr. Nästan överallt där jag stannade för natten träffade jag människor som var nere vid vattnet och fiskade, grillade eller hade picknick. Överallt möttes jag med intresse och vänlighet. Den känslan av att bli bjuden på en köttbit och färskpotatis istället för att äta den frystorkade maten som jag levde på kan inte beskriva med ord utan måste upplevas. Pröva själva! 

Döden i vitögat

Att jag bara hade paddlat cirka 20 mil innan jag började paddla runt Sverige var något som jag ångrade vid två tillfällen. Båda dagarna blåste det på tok för mycket för att en paddlare av min kaliber borde ha gett sig ut. När det blåser över 10 sekundmeter kan det bli rätt kraftiga vågor. Blåser det närmare 20 s/m ska man vara glad om vågorna håller sig under två meter, såvida man inte befinner sig inomskärs. Strax norr om Varberg blåste det närmare 20 s/m och där är det öppet hav till Atlanten. Det var med andra ord inte många vågor som höll sig under två meter, men jag, en relativt oerfaren paddlare gav mig ändå ut på det blå. Jag märkte ganska snart att dessa vågor var över min förmåga att paddla i, men hittade ingen lämplig strand att lägga till vid utan tvingades paddla till Varberg och slog läger vid stadens strandpromenad.Alla ni som tror att jag borde ha lärt mig av ett misstag tar fel. Det krävdes två. Vid det andra tillfället hade jag hade övernattat min 40:e natt i Hörnefors, strax söder om Umeå, och började således paddlingen därifrån. Till en början med lätt medvind, paddlade jag med god fart mot Holmsund. Där väntade en vän och efter en lunch med densamma hade vinden vänt och jag fick en kraftig sidovind på 15-20 s/m. Jag tog ändå beslutet att paddla ett par mil till den dagen. Ni som har åkt båt, paddlat eller på annat sätt tagit er fram över vattnet strax öster om Holmsund när vinden kommer från syd, vet att botten är lite underlig och att vågorna börjar brytas väldigt långt ut från land. Detta var något som jag inte var medveten om utan fick veta ”the hard way”. Trött i både kropp och själ tog jag ett felaktigt beslut och paddlade inte tillräckligt långt ut. Jag fick några riktiga smällar av höga vågor och drevs längre och längre in mot land. Detta gav att fler vågor sköljde över mig. Jag väjde för stenar, surfade på två meter höga vågor, kom alldeles för nära en sten och just då kom en våg och slog in i densamma. Vågen delade på sig och slog in i min babordssida. Jag trodde att jag skulle slå runt och hade jag vält hade jag nog inte lyckats ta mig upp igen. Orden kom naturligt och det var ett konstaterande, ”nu dör jag”. Det kan tyckas väl dramatiskt, men jag var övertygad om att jag inte skulle klara mig med livet i behåll. När jag två sekunder senare upptäckte att jag fortfarande satt med huvudet pekandes upp mot himmelen satte jag fart. Jag paddlade på skummande vågor till en ö belägen mitt i infernot. Väl där skakade jag skräckslagen i flera timmar. Men jag var vid liv. 

Målet hägrar

Efter 42 dagar tog jag en vila på två dagar hos en vän i Skellefteå. Efter massage, fet mat och trevligt sällskap gav jag mig av för att paddla de resterande 215 km. 215 km låter långt, men har du paddlat över 2000 km är det inte en lika skräckinjagande distans. Jag söker ständigt, som tidigare nämnts, nya utmaningar. Att paddla längs hela Sveriges kust kan tyckas som en fullgod utmaning, men jag hade en utmaning kvar. Att på en och samma dag paddla 100 km. Tyvärr valde jag att göra det den näst sista dagen. För något mer utmattande har jag varken före eller efter varit med om. Jag gick upp klockan halv tre, efter fyra timmars sömn, genomförde den vanliga morgonrutinen och började paddla i riktning mot Haparanda. Jag hade inga förhoppningar att komma i mål samma dag, men ville ändå skaffa mig ett bra utgångsläge inför den avslutande dagen. Timmarna i kajaken flöt på och när jag var inne på timme nummer tolv började kroppen protestera lite. Efter att ha övertalat kroppen med hjälp av lite choklad fortsatte jag två timmar till. Då började även psyket klaga och när det har gått så långt att både psyket och kroppen klagar är det svårt att fortsätta. Fem timmar senare och 100 km paddling satte jag min fot på en sten tre mil ifrån målet. Om jag var trött? Nej, jag var helt utmattad, både fysiskt och psykiskt. Det var med stora svårigheter jag lyckades hålla mig på fötter när jag satte upp tältet och ett under att jag inte svimmade innan jag till slut slocknade på min luftmadrass. 

En hand på en sten

Att jag dagen efter råkade navigera fel så att jag på knackig engelska var tvungen att fråga en finländare var jag var och hur jag skulle ta mig till Haparanda, gjorde ingenting. Jag var ju så nära att jag visste att jag skulle ta mig i mål. För att fullborda HBB krävs det en handpåläggning på riksröse nr. 59, som ligger vid Torneå älvs utmynning. Att efter 46 dagar, 6 timmar, 58 minuter och 2229 km lägga handen på ”målet” var en oslagbar känsla. Jag har inte varit stolt över mig själv många gånger under mitt liv, men då var jag så otroligt nöjd med mig själv att jag inte kunde sluta le. Jag korkade upp en champagneflaska och firade att jag lyckats med den dittills största bedriften i mitt liv.

Skrivet onsdag 27 augusti, 2008, av dannyboy

Publicerat i:
Reseberättelse

1 Stjärna2 Stjärnor3 Stjärnor4 Stjärnor5 Stjärnor (21 röster)
Loading ... Loading ...

Jag anser att det här inlägget/kommentaren innehåller olämpligt material

 

Vinnare i bloggtävlingen

vinnarrosett

Vilka har tidigare vunnit resor i Seat24:s bloggtävling?

Här finner du de lyckliga vinnarnas namn och deras prisade reseberättelser.

Klicka här

SAS Crew Guide

SAS Crew Guide

Köp SAS Crew Guide och få SAS Crew Guide Escapes på köpet!

Boka resa på Seat24

Köp en flygresa, vinn en resa för två!

Hitta billigaste resan hos Seat24, sök bland 650 flygbolag!

Behöver du hjälp?

Klicka här för att få svar på vanligaste frågorna!

Vill du komma i kontakt med oss och fråga något, skicka ett epost