En resa i Evert Taubes Ligurien

På Colla Bellas höjd, där geten skuttar
och glesa furor skugga ginst och sand,
där finns en grön oas, en äng som sluttar
ner mot en vindal och en palmklädd strand.
Där ser man Corsica i siktigt väder
och Provensalska bergens blåa bård.
Där doftar kaprifolium och fläder,
där kan man vandra ostörd utan kläder;
långt ner i dalen ligger närmsta gård.

Jag står en aning villrådig på Colla Bellas höjd. Jag ser ingen get som skuttar, men nog skuggar de glesa furorna både ginst och sand.
Kanske var det just här den låg, Evert Taubes oas och äng. För den sluttar ner mot en vindal, och anstränger jag ögonen kan jag skymta en palmklädd strand. I visan såg Fritiof i Arkadien ända bort till Corsica. Jag stirrar ut över det blå Medelhavet, men horisonten har försvunnit i soldiset.
Fritiof hade förstås siktigt väder.
Hit kom Fritiof Andersson, troligtvis på en åsna. Själv har jag tagit mig upp för de ringlande vägarna med en Panda. En Fiat Panda, hyrd på flygplatsen i Nice. Men i baksätet finns korgen med ost, bröd och lantvin. Med tanke på de vindlande vägarna, har jag garderat mig med en flaska mineralvatten.
Jag sätter mig i gräset och dukar upp min mat. Allt jag kan göra är att vänta. Vänta på de tre nymfetterna, gracerna som fick Fritiof att tappa sitt fikonlöv.

Ligurien, Italiens norra kust, har alltid haft en säregen lockelse på oss nordbor. Det var här Evert Taube skrev många av sina odödliga visor. Det var här den största av alla svenskar, Alfred Nobel, valde att framleva sina sista dagar.
Den svepande, solstekta halvcirkel som sträcker sig längs Medelhavet från Frankrike till Allassio kallas för Blomsterrivieran - inte utan anledning. För här täcks sluttningarna av mandel-, persiko- och aprikosblom. Gul mimosa blommar överallt, och man kan vandra utmed fält av rosor och nejlikor. Olivdungar producerar världens finaste olja, vingårdarna utmärkta viner. Apelsin- och citronträd, eukalyptus och cypress bidrar till en förtrollande skönhet.
Klippiga vikar, sandstränder och höga klipputsprång avlöser varandra längs kustlinjen. Badorter och små fiskelägen trängs vid Medelhavets rand. Uppe i bergen finns byar där föga förändrats under århundraden som gått.
Alt detta är Ligurien.

Boken har jag fått ärva av min morfar, den bohemiska drömmaren som ständigt levde i Fritiof Anderssons äventyrliga värld. Om kvällarna berättade han om de resor han aldrig fick göra - det var Fritiof Anderssons liv som var hans drömmar.
”Himlajord”, står det på omslaget. Jag har vårdat den ömt, och med hjälp av Evert Taubes förord har jag letat mig till den plats dit morfar så många gånger drömt sig.
Här, den första april 1937, stod Evert Taube med högra foten i Medelhavet och den vänstra på Liguriens lejongula strand. Från San Remos kullar hörde han vinodlarnas sånger och från havet sardinfiskarnas bel canto. På sluttningen ned mot de vågsvallsomkransade mörkröda strandklipporna skymtade han Villa Bella Vista mellan några dadelpalmer, flankerade av två cedrar och en eukalyptus.
På samma plats, bland rosor och vaniljeblom, hade Evert Taube friat till fröken Astri Bergman, den första, andra, tredje, och så vidare april 1920, till och med den första maj, då hon reste till Spanien i en mycket söt, småblommig klänning. I den skulle Evert ha velat binda in sin ”Serenad i San Remo”.
”Himlajord” utropade han och lyfte händerna i en hellensk åtbörd.

Jag tar mig långsamt uppför kullarna där blomsterodlarna täckt sluttningarna i glas för att skydda sina rosor- och nejlikeodlingar. Bakom mig, längs den vindlande kustlinjen bryter havet mot klipporna och sköljer fräsande upp på de långa stränderna. I de många vikarna trängs nöjesbåtar med bastanta fiskeskutor.
Lyckans Tempel i Liguriens land skall ligga inbäddad bland rosor och vaniljeblom. Kanske är det den lilla kyrkan högt här uppe på kullarna mellan Arma di Taggia och San Remo, som Evert Taube så poetiskt beskriver. I ett av grannhusen skall han ha firat sin smekmånad med Astri.
Vid stenräcket utanför den stängda kyrkan är utsikten svindlande. Till vänster ser jag ner mot Arma och kan skymta den urgamla staden Taggia, inbäddad i en dal, känd för sina violer och fruktodlingar.
Till höger klänger sig San Remo kvar på sluttningen ner mot havet. I soldiset tror jag mig kunna skymta den magnifika villan alldeles bakom marinan. En gång kallades den Mio Nido, men när Alfred Nobel köpte huset år 1889 döptes den om till Villa Nobel.

Evert Taube satt på stranden, dit Antonio och hans Elena flyttat sin taverna. Medan han satt där vid sitt bord, som bränningarna pärlströdde med sitt salta stänk, kom Antonio ut med ett krus gyllenvitt vin.
”Maestro! Adesso cambiamo il vino! Finito il rosso, comincia il bianco! Nu byter vi vin, slut med det röda, det vita begynner”
Antonio slog i.
Evert Taube lyfte glaset med den gyllene vätskan. Han kände den karaktäristiska doften. Var hade han känt den förut? Jo, detta doftande vin hade han druckit hos John Löfgren på Crimson Creek i Queensland.
”Antonio” ropade Evert.
”Signor”
”Fråga frun om jag kan få några papper och en penna”.
Elena kom med det skalden begärt. Med en blick på pennspetsen skulle han just rista första bokstaven till sin dikt, när ett fint stoft från den rodnande rymden över Medelhavet föll över skrivpappret.
”Anatonio, vad är detta?” frågade Evert.
”Detta är jord”, svarade Antonio.
”Himlajord?”
”Terra celeste, himlajord”, svarade Antonio.
Och Evert Taube skrev:

Den jorden som du trampar hos mej på Crimson Creek,
den kommer ifrån himmelen och den har gjort mej rik.
Den duggade så sakta i många tusen år,
det är en himlajord, min vän, den jorden där du står.

Evert tände en cigarett och tecknade på prosa vad dikten skulle innehålla. Sedan tog han glaset med det gyllene vinet i sin hand, lyfte det mot det den rodnande skyn, blundade som en tupp när han skall gala och skaldade sista versen:

Själv går jag i Ligurien på Medelhavets strand,
det blåser från Sahara och rymden står i brand.
Jag tänker på John Löfgren, min vän vid öknens rand.
Det faller jord, jungfrulig jord, från himlen i min hand.

Själv sitter jag på strandpromenaden i Arma di Taggia med den flaska Soave Bertani, som jag aldrig vågade dricka där uppe på Colla Bellas höjd. Jag nynnar tyst för mig själv på melodin som inte vill lämna mit huvud.

På aftonen när jag kom ned till staden,
då mötte jag dem åter alla tre,
i vita klänningar på promenaden,
de skönaste tre gracer man kan se.
Den ena tog mig genast käckt i handen och sa:
I´m leaving on an early train.
Där gick jag under palmerna på stranden
och pratade och ritade i sanden
och sjöng: Oh, happy days are here again.

San Remo, Liguriens glittrande och kosmopolitiska badort sjuder av liv och trafik. Hit har generationer av semestrande människor kommit genom åren för det underbara klimatets skull. En gång i tiden hade staden en framskjutande ställning som vintersemesterort för folk med pengar. Efter första världskriget sökte adelsmän som flytt från bolsjevikerna i Ryssland sig hit och byggde stora, om än inte alltid särskilt eleganta villor.
Kasinon och extravaganta hotell erbjöd oklanderlig service.
Men under den penningfattiga tid som följde andra världskriget, tvingades San Remo anpassa sig till en mer blygsam plats på kosmopoliternas världskarta. I det en gång snobbiga kasinot har det höga spelet fått lämna plats för hasardspel med lägre insatser. Numera behöver man inte ens ha slips för att bli insläppt.
Jag letar mig upp i den gamla trånga stadsdelen La Pigna i jakt på den glade bagaren i San Remo. Bagaren själv, som sjöng framför ugnen, förväntar jag mig inte att återfinna - det var ju snart 60 år sedan Evert Taube diktade om hans liv. Men kanske kan jag spåra bageriet.
På Via Villanuova skakar, den förste bagaren på huvudet. På Via de Benedetti den andra. I en väldoftande butik vid Via Monti blir jag bjuden på en kopp stark espresso och en tårtbit och föreslagen att tala med bagaren Bobba som har sitt bageri på Strada San Bartolomeo.
Hos Signor Bobba blir jag tvungen att nynna hela två verser, för han nöjer sig inte med den första:

Min vän, den glade bagarn uti San Remo stad,
ja, om ni kände honom, ni skulle strax bli glad…

”Ah”, utropar Signor Bobba. L`allegro panettiere di San Remo.”
Jo då, visst kände han den glade bagarn, men det var länge, länge sedan.
”Jag var bara pojken och hjälpte min far att bära ut bröd”, säger han, tar mig i armen och halvspringer ner mot Piazza S Berardo.
”Där”, ropar han och pekar ner i den brant sluttande gränden Via Costiglio. ”Där nere, nästan vid Corso Degli Inglesi, där fanns en gång Florindo.

Jag står utanför en igenspikad port mellan en liten cykelverkstad och damfrisörskan Salone Ines.
Jag försöker dra mig till minnes Florindos namn i visan. Jag plockar fram morfars gamla bok, och där på sidan 30 hittar jag honom på femte versens sista rad:

Kom inte ut, Florindo, det drar och du förstör din röst!”

Jag nynnar på visan, hela vägen nerför gränden.

Lars Magnus Jansson

Skrivet fredag 29 juni, 2007, av mangen

Publicerat i:
Reseberättelse
Restips

1 Stjärna2 Stjärnor3 Stjärnor4 Stjärnor5 Stjärnor (Inga röster ännu)
Loading ... Loading ...

Jag anser att det här inlägget/kommentaren innehåller olämpligt material

 

Vinnare i bloggtävlingen

vinnarrosett

Vilka har tidigare vunnit resor i Seat24:s bloggtävling?

Här finner du de lyckliga vinnarnas namn och deras prisade reseberättelser.

Klicka här

SAS Crew Guide

SAS Crew Guide

Köp SAS Crew Guide och få SAS Crew Guide Escapes på köpet!

Boka resa på Seat24

Köp en flygresa, vinn en resa för två!

Hitta billigaste resan hos Seat24, sök bland 650 flygbolag!

Behöver du hjälp?

Klicka här för att få svar på vanligaste frågorna!

Vill du komma i kontakt med oss och fråga något, skicka ett epost