Återresa

Eun-Ah, Huh…… Det är mitt koreanska namn som jag fick av läkaren på det lilla sjukhuset i Seoul där jag föddes för ganska exakt 36 år sedan. Min biologiska mamma valde att adoptera bort mig och min lyckliga stjärna förde mig en bra bit runt jordklotet och jag hamnade här - i Kristianstad, Sverige.

Att jag någongång skulle återvända till Sydkorea, till Seoul och till det lilla sjukhuset - ja, det fanns inte ens i min fantasi.

Från början  hade jag ingen längtan dit, ingen nyfikenhet överhuvudtaget. Jag var så fullkomligt nöjd och trygg med allt som jag landat mitt i och som jag växt upp med. Korea? Tja, det var för mig bara ett land på andra sidan jordklotet.

Men sen kom då det där telefonsamtalet från en av mina närmsta vänner (som själv är mitt uppe i adoptionsprocessen). Hon berättade för mig om möjligheten att få göra en återresa till Sydkorea tillsammans med andra adopterade därifrån. Man skulle skicka in ansökningar och de skulle prioritera de som aldrig besökt landet förut. Dessutom fick man inte vara äldre än 35 år så det var nu eller aldrig för min del.

Min kompis hade nog förväntat sig eld och lågor - det kom knappt en gnista från mig……… Jag menar, hur stor sannolikhet var det att just jag skulle bli uttagen? Man skulle skriva ansökningarna på engelska och engelska har väl aldrig varit min starkaste sida precis. Efter flera påtryckningar från min kompis så kände jag mig tillslut tvungen att plita ner några rader för fridens skull. Jag kan lova att “Delete-knappen” användes ganska flitigt och formuleringarna på engelska hann formuleras om gång på gång innan jag tillslut tyckte att det lät OK. Att man dessutom skulle bifoga ett fotografi på sig själv gjorde ju inte saken bättre. Jag var sent ute och skrivaren behövde byta färgpatroner men det fanns det inte tid att vänta på. Det hela slutade med att jag skickade iväg mina ansökningar med ett fotografi där jag var helt lila. Tänkte att de helt enkelt fick ta mig som jag var - även om jag inte riktigt var så lila i verkligheten ;-)

Det blev som det blev och jag fick möjligheten att faktiskt följa med på den här underbara återresan tillsammans med 6 andra adopterade från Sverige och 10 från USA. Det var SWS i Sydkorea som för första gången anordnade “Welcome Home Tour” i syfte om att få adopterade att uppleva sitt födelseland, kulturen, människorna, maten m.m.

Att det var ett späckat schema var vi informerade om och eftersom programmet bara varade i 7 dagar så visste vi att det skulle bli intensivt. Vi skulle hinna med allt från storstadspuls till lantliv. Direkt efter beskedet om att man blivit uttagen sattes vi i kontakt med övriga resekamrater. Vi hade ca 1½ månad på oss att fixa det praktiska - vaccinationer, pass, papper m.m. Alla kostnader stod SWS för så det var bara att länsa spargrisen till fickpengar. :-)

Visst hade jag rest förut men aldrig själv och aldrig så här långt! För mig var själva flygresan det som satte fjärilar i magen på mig. Att jag sen ev. skulle kunna få träffa någon av mina biologiska släktingar var inget jag funderade så mycket över.

När avresedagen kom och mina två barn och syster stod och vinkade av mig på Kastrup så kunde jag inte hålla tillbaka mina tårar längre. För att inte visa mina barn att jag grät kastade jag mig in på närmsta toalett och grät krokodiltårar och använde upp flera meter av deras toapapper. Det hade byggts upp så otroligt många känslor på en så kort tid och allt bara snurrade runt och jag fick ingen kontroll på dem. Att sedan behöva skiljas från sin familj (som jag inte varit utan under så lång tid förut) gjorde ju inte saken bättre. Nu stod jag där och skulle gå igenom detta själv - det var läskigt! Flygresan till Frankfurt är som i en dimma - jag var som ett vrak och kommer knappt ihåg någonting. När vi började gå ner för landning så var det som om någon bankade in lite vett i mig och sa till mig att ta mig i kragen och rycka upp mig. Jag skulle aldrig få uppleva något liknande igen så här gällde det att ta tillfället i akt och njuta av varje sekund.

I Frankfurt hade jag bestämt mig för att spana efter Anna (en deltagare som reste från Göteborg) men jag vet inte riktigt hur jag tänkt…? Vid Gaten var 95% koreaner och hur i all sin dar skulle jag kunna hitta Anna där? Alla såg ju likadana ut i mina ögon. Annars är det så lätt att urskilja någon med svart hår eller med asiatiskt utseende. Det var nog då det började gå upp ett Liljeholmens för mig om vad det var jag höll på att bege mig in i. 

Vi landade 12 timmar senare på Incheons flygplats och blev hämtade av personal från SWS (Social Welfare Society). Jag borde varit som en zombie med tanke på sömnbristen men antagligen var det en form av adrenalinkick som gjorde att jag kände mig pigg och alert. Resan till Seoul tog ca 1 timme och jag tror jag hann ta ca 100 kort genom bilrutan på alla skyskrapor och annorlunda byggnader. För mig var det så annorlunda och spännande och jag förstod väl inte riktigt att det jag fotograferade var vanliga hyreshus ;-)

Kvällen gick åt att mingla med de som hunnit anlända till hotellet och det knöts starka band redan denna första kväll.

Som person har jag nog aldrig riktigt varit så där känslosam men att landa på andra sidan jordklotet väckte delar av mig som jag inte visste existerade. Det blossade upp känslor som jag aldrig känt eller funderat över förut. Jag visste inte riktigt vad eller hur jag skulle bemöta dessa reaktioner och insåg att detta hade kommit förr eller senare. Helt plötsigt mötte jag människor med samma rötter som jag även om våra bakgrunder kunde skilja sig åt. Jag förstod att det fanns personer som mått fruktansvärt dåligt hela sin uppväxttid pga ovissheten kring sina rötter och som ständigt gått runt med frågor som ingen kunnat besvara. Det var nästan så att jag skämdes för att jag inte känt något tidigare.

Varje dag var fylld av upplevelser och varje kväll gick åt att bearbeta det man varit med om. Vi besökte SWS och fick träffa de små bebisarna som låg där i rader i sina små sängar och som bara väntade på att få bli adopterade. Så små och hjälplösa och det var många av oss som fällde tårar där. Jag funderade på varför jag kände tårar rulla nerför kinderna - var det för bebisarnas skull? Var det pga vetskapen om att jag själv legat där för många år sedan? När vi såg bristen på personal och tänkte på hur vi här hemma bär och kelar med våra små nyfödda så gjorde det ont i hjärteroten. Jag ville ge så mycket kärlek till dessa små och försökte hinna med att bära och kela med dem alla och viska lugnande till dem när de skrek. Funderade inte så mycket på att jag sjöng svenska vaggsånger utan tyckte inte det spelade så stor roll - huvudsaken var att någon pratade med dem och fick den där ögonkontakten som kan göra att det hårdaste hjärtat smälter. Utan tvekan var det detta möte och denna upplevelse som satte sig längst in i hjärtat på mig och som jag fortfarande bär med mig alla dagar.

Vi fick besöka Korea House och testa på att göra Kimchi. Kimchi är något som serveras som tillbehör till i stort sett alla koreanska maträtter. Här stod vi uppradade med förkläden och plasthandskar och fick en grundlig lektion i hur man gjorde och gör Kimchi. Jag är fortfarande så imponerad av koreanernas förmåga att mixa nytt och gammalt. Att klara av att bevara gamla traditioner och seder och att det faktiskt är så respekterat som det är.

Ett annat ställe vi fick beöka var Insadong och Cheonggye. Insadong är ett typiskt turistställe där turisterna åker för att “fynda”. Här kan man hitta typiska souvenirer som kan vara trevliga att köpa med sig hem. Har man varit i en affär så vet man ungefär vad det finns i de andra affärerna också. Det är lite som våra Skånska marknader. I mina ögon var allt otroligt billigt men våra koreanska vänner som följde med oss överallt menade på att det var dyrt.

Cheonggye är en flod som flyter genom Seoul. När man skulle arrangera OS så rustade man upp delar av Seoul för att det skulle bli mer attraktivt och lät floden rinna in i fåror. Det är populära promenadstråk och uppskattas av barnen eftersom de kan hoppa på stenar över vattnet.

AMSA Rehabilitationcenter samarbetar med SWS och hjälper barn som har någon form av handikapp. Dessa barn fick vi träffa och umgås med och det väckte så klart känslor. Barn som överges eftersom man inte har någon möjlighet att ta hand om dem eller för att man kanske inte vill. Är det någon som adopterar dessa barn?

Den dagen då det var som varmast besökte vi Changdeok Palace. Vilka byggnader! Helt otroliga med dess färger och arkitektur! Vi fick guidad visning men området är stort och ovana nord-bor klarade inte hettan lika bra som vana koreaner så efter några timmar klev vi tacksamt ombord på bussen med AC.

Den kvällen åkte vi upp till N Seoul Tower för att njuta av utsikten av Seoul. Man blir mållös och hänförd. Staden verkade oändlig och man kunde liksom inte se var den tog slut. Våra deltagare från NY tyckte det var det mäktigaste de varit med om och då har de ändå något att jämföra med. Utsikten från Vattentornet i Kristianstad är ju inte mycket att hänga i julgranen om man jämför med det här. Är det något som ska stämplas med Wow-faktor så är det den här utsikten!

Sen var det ju det där lantlivet. Vi grupperades i smågrupper och skickades ut på olika håll i landet. Själv hamnade jag i Andong och bodde hemma hos en familj i 3 dagar tillsammans med två amerikanska deltagare. Att kontrasterna kan vara så enorma är fascinerande. Från att alla män gått runt i kostymer och kvinnor i pumps så hamnade vi nu bland bönderna med slitna kläder. Jag skämdes när jag insåg att jag förväntat mig ett hotell eller i alla fall en säng med lakan. Här sov man direkt på golvet och möjligtvis hade man ett täcke. Jag kände mig så fruktansvärt bortskämd. Under dessa dagar var vi på te-ceremoni, besökte museér och deltog i vardagslivet hos familjen. Jag är så tacksam över att få ha varit med om detta och fått vara delaktig i deras liv om så bara för några dagar.

Veckan avslutades med en enorm tillställning och redan dagen efter var det några av deltagarna som skulle resa hem igen. Själv hade jag bestämt att stanna ytterligare en vecka för att liksom smälta alla intryck och för att få möjlighet att utforska på egen hand. Med facit i hand så var det ett bra beslut. Det var nu jag började komma i fatt och hinna bearbeta allt jag varit med om. Jag hade försökt förmedla till dem där hemma i Sverige genom min blogg men det är alltid svårt att få med allt. Det hjälpte mig dock otroligt mycket att kunna få skriva - det blev min ventil.

Under min sista vecka fick jag möjlighet att besöka sjukhuset jag föddes på. Det låg inte så långt från hotellet men eftersom trafiken är som den är så tog det oss ändå en stund att ta oss dit. Kvinnan från SWS som följde med mig förklarade att det byggts otroligt mycket runt sjukhuset på dessa 35 år och att omgivningen naturligtvis inte såg ut så förr. När vi kom fram stirrade jag bara på byggnaden. Det var en liten röd tegelbyggnad och det fanns 3 anställda. I mina ögon räknas det knappt som sjukhus. Det fanns ett förlossningsrum och ett övernattningsrum. Jag visades runt och fick veta att jag och min mamma sovit i övernattningsrummet efter jag fötts. Det var samma möbler nu som då. Märklig känsla! Doktorn visade sig vara den kvinna som startat sjukhuset och som var den som hjälpt till vid min födelse. Efter ett tag kom det fram att det var hon som gett mig mitt koreanska namn. När jag började fråga lite om vilka papper de hade i sitt arkiv så förklarade de att de inte sparar några dokument mer än 5 år. Ööhhh?! Är det sant?! Hon berättade att de inte ens hade en dator och tog med mig in på kontoret. Där låg pappershögar överallt och jag stod bara där och kunde inte riktigt förstå att det fanns ställen där man inte var mer organiserade. Det skulle ju inte ens kunna förekomma här hemma.

I bilen tillbaka till hotellet berättade kvinnan från SWS att de hade en gatuadress som min biologiska mamma angett men att det ofta var påhittade adresser då mödrarna inte ville bli funna. Jag visste inte riktigt vad jag skulle känna - jag blev bara matt.

Tillbaka i Sverige igen så var jag inte samma person som när jag reste. Jag hade förändrats. Känslor hade väckts. Jag hade fått mersmak. Jag ville tillbaka igen. Därför tror jag på ödet som gjorde att jag ett år senare reste tillbaka igen fast den här gången med mina barn. De har en del av det här också. Sydkorea ligger i deras arv även om de inte är födda där. De har delar av mitt utseende som kommer att påminna dem och deras omgivning om att det finns ett annat land inblandat. Jag vill att de ska vara stolta över det och känna till vad landet har att erbjuda. Därför tog jag dem med mig tillbaka. 

Från att ha varit den där osäkra personen som var rädd för att gå vilse på flygplatsen i Frankfurt hade jag nu utvecklats till en självständig person som utan några funderingar tog med sig sina två barn (9 och 6 år) till andra sidan jordklotet. Jag var stolt över att göra det och jag hoppas mina barn är stolta över att jag gjorde det. Våra band blev ännu starkare och vi delar nu så mycket mer än jag kunnat drömma om. Detta är något som ingen kan ta ifrån oss - någonsin.

Jag är övertygad om att vi återvänder. När vi gör det………..ja, det får tiden och ödet avgöra.

Skrivet torsdag 31 december, 2009, av pillao

Publicerat i:
Reseberättelse

1 Stjärna2 Stjärnor3 Stjärnor4 Stjärnor5 Stjärnor (6 röster)
Loading ... Loading ...

Jag anser att det här inlägget/kommentaren innehåller olämpligt material

 

Vinnare i bloggtävlingen

vinnarrosett

Vilka har tidigare vunnit resor i Seat24:s bloggtävling?

Här finner du de lyckliga vinnarnas namn och deras prisade reseberättelser.

Klicka här

SAS Crew Guide

SAS Crew Guide

Köp SAS Crew Guide och få SAS Crew Guide Escapes på köpet!

Boka resa på Seat24

Köp en flygresa, vinn en resa för två!

Hitta billigaste resan hos Seat24, sök bland 650 flygbolag!

Behöver du hjälp?

Klicka här för att få svar på vanligaste frågorna!

Vill du komma i kontakt med oss och fråga något, skicka ett epost