SWEDEN-INDIA

Resor har folk företagit genom tiderna, till lands, till sjöss och de senaste decennierna med flyg. Att resa är idag, trots ev. förseningar och säkerhetskontroller, ganska smidigt jämfört med förr.

Eftersom den aktuella tävlingen gäller resa till Delhi, blev jag inspirerad till att berätta om en resa, som jag var med om vid 9 års ålder. Jag har fortfarande ganska tydliga minnen kvar från den resan, jag har också tillgång till min fars dagboksanteckningar och de veckotidningar, där resan gick som följetong.

Jag är missionärsbarn och föddes i Indien under mina föräldrars första period, det var under andra världskriget. 1953 var det så dags att åka tillbaka till Indien, vi var nu 4 syskon i åldrarna 5-13 år. Pappa, som var lite av en äventyrare och mycket intresserad av att resa, planerade att hela familjen skulle åka landvägen till Indien! För ändamålet inköptes en fabriksny Volkswagenbuss, som hämtades i Tyskland. På ena sidan av bussen målades texten SWEDEN-INDIA och på den andra sidan MISSION DISPENSARY. Det var nämligen tänkt att bussen skulle kunna fungera som en sorts sjukvårdsbuss i Indien.Vi hade förstås svenska flaggan på båda framdörrarna!

Bussen inreddes sedan till en slags campingbuss av  vår far, som även var praktiskt lagd. Bara förarsätet var fast monterat, bakom detta ställdes tre trädgårdsstolar i gjutjärn och på stolarna hade vi dagtid en vikbar madrass, som på natten tjänade som madrass för föräldrarna, som sov på golvytan med benen under trädgårdsstolarna. En av mina bröder sov på förarsätet, den andre på trädgårdsstolarna, som sköts fram till förarsätet på kvällen, hans sovplats var kanske 50 cm bred, medan jag och min äldre syster fick sova på en sorts tältsängar, som pappa hade konstruerat, och som låg ovanpå och vinkelrätt mot förarsätet.

Det gällde alltså att lägga sig och att stiga upp i rätt ordning!

Vår buss var utrustad med en sorts kont framtill, den var fylld med konserver. Det var ovanligt längre söderut med bilar utan motorhuv, och många öppnade konten för att se om motorn fanns där! Baktill fanns en liten plåtlåda på en brygga, lådan rymde våra sängkläder, i princip hopsydda filtar. På taket fanns en heltäckande takbrygga, där vi hade extra vattendunkar, dunkar för bensin, potatis, till och med en säck med kex från Örebro kexfabrik, 2:a sortering förstås. Längst bak inne i bussen fanns lite skåp för specerier och husgeråd och en uppfällbar arbetsbänk, med plats för en lös diskbalja. Min syster var duktig på att diska under körning! Ett 2-lågigt spritkök fanns med och en fotogenkamin, som vi hade god nytta av speciellt i Österrike och Turkiet, där vi övernattade på hög höjd.

Volkswagenbussen var av 1952 års modell, hade en motor på 27 hästkrafter och vi hade närmare 800 kilos övervikt, varför man i Wolfsburg, Tyskland, när vi passerade fabriken, rådde oss att ta med extra fjädrar, vi köpte 4 stycken och alla gick åt under färden!

Hur gick det då? Jodå, vi kom fram efter 2 månaders körning på vägar och icke-vägar genom 13 länder. Vi startade från Sverige 25 februari och kom alltså fram i slutet av april när det är riktigt varmt i Indien. Det var ingen ofarlig resa, vi fick polis- och militäreskort vissa partier, där det var risk för rövare, två gånger blev vi bestulna. Många platser var skadade efter kriget i södra Europa, jag minns peciellt att Jugoslavien verkade ha det eländigt. I Jugoslavien fick vi reda på att Stalin hade dött!

Men vi mötte under resan väldigt många hjälpsamma, sympatiska människor och Sverige verkade stå högt i kurs efter kriget. När vi till exempel kom till Tessaloniki i Grekland och skulle växla pengar, visade det sig att banken stängt tidigt, men vi fick rådet av en man att gå in bakvägen och tala om att vi kom från Sverige, så skulle vi säkert få hjälp! Och det fungerade!

Pappa blev sjuk i östra delen av Grekland, fick någon sorts influensa, så vi blev stående en dag vid en bäck ute i naturen, där mamma tvättade kläder. På kvällen kom en polispatrull som observerat oss och hade med sig en bagare från staden intill, bagaren hade besökt USA i sin ungdom och kunde lite engelska. Man förklarade, att det inte var säkert att övernatta på vårt ställe mer än en natt, utan man förde oss in till en militärförläggning där bussen fick parkeras. Bagaren kom sedan varje morgon med nybakat bröd och var så glad att han fick användning för sina språkkunskaper! Efter 3-4 dygn kunde vi så fortsätta mot Istanbul.

När vi skulle in i Syrien, var man mycket misstänksamma mot vårt stora förråd av konserver, tydligen trodde gränsvakterna att vi skulle sälja konserverna inne i landet! Det hela slutade med att en man från gränspolisen följde med oss i bussen ända till gränsen mot Libanon. Vi barn försökte få honom att le men utan större framgång..

I norra Persien (nuvarande Iran), inte långt från Teheran, lossnade vänstra bakhjulet och vi fick lov att bogseras in till Teheran, där vi sökte oss fram till svenska ambassaden och fick parkera i deras trädgård. Via telex beställdes nödvändiga reservdelar från Sverige och efter 4-5 dagar kunde vi resa vidare. Jag minns att ambassaden hade mycket vackra påfåglar i trädgården!

I östra delen av Persien tog vägen slut och vi åkte först på en torr flodbotten, sedan längs ett järnvägsspår tills vi kom fram till en banvaktsstuga, där man kunde visa oss vidare.

På ett ställe i Baluchistan skulle vi tanka bensin och fick reda på att det var mycket långt till närmaste tankställe, vi fick därför rådet att fylla alla våra jeep-dunkar. Men pappa hade inte tillräckligt med pengar! Då erbjöd sig en man bland åskådarna att betala resten, så att vi skulle klara oss ända fram! Och detta var bland muslimer! Hade det hänt idag?

En annan trevlig upplevelse hade vi i Amritsar, den första staden, som vi kom till i Indien. Det var en fredag vid middagstid och vi skulle lösa in resecheckar, tog oss fram till den enda bank, som kunde lösa in checkar, men fick då beskedet att man hade stängt banken.

När vi kom ut på gatan kom en man springande mot oss, det var den engelske bankdirektören, som hört att några europeer besökt banken. Han skulle sluta för dagen och inbjöd oss att följa med hem på en drink, sedan vi löst in checkarna. Vi hade kört hela natten, eftersom det var bortåt 40 grader varmt på dagarna, så vi följde gärna med och stannade sedan hela dagen vid familjens fina bungalow, vi fick både lunch och eftermiddagste och jag lekte med familjens dotter. Jag minns att jag var ganska avundsjuk på henne för hon hade en leksakssköldpadda som gick framåt när man tryckte på en gummiblåsa! Under dagen lät vår värd sin chaufför se om vår buss och på kvällen lotsades vi ut på vägen mot Dehra Dun, som var vårt närmaste mål i Indien. Vi stannade på morgonen i en skog, strax söder om Dehra Dun, i Nilgiri-bergen och där fick vi för första gången se apor i vilt tillstånd. Då kände vi tydligt att vi kommit till Indien!

Men hur fungerar det att resa 6 personer i en liten buss dag efter dag under så lång tid? Jo, vi fick försöka ha det trevligt så gott det gick. Jag var i en fantasifull ålder och hittade på sagor för mina yngre bröder, vi hade även gissningslekar. På ett ställe i Persiska öknen hittade vi ökensköldpaddor, som vi lekte med, i Beirut och i Döda havet fick vi tillfälle att bada. Mamma var mycket flexibel och tålig, annars hade det nog inte fungerat så bra. Vi fick pannkakor en gång, det var vid ett fjäderbrott i Syriska öknen, då fick mamma tillräckligt med tid, hon stod vid plåtboxen bakom bilen och stekte pannkakorna. Annars blev det mest konservmat.

I Persien fick jag lära mig räkna till 20 på hindi, det var tydligen ett minimum enligt mina föräldrar.

Visst var det långtråkigt ibland. Min yngste bror, som var 5 år, frågade strax efter att vi passerat Varberg om vi inte var i Turkiet snart!

Varför gör man då en resa av det här slaget? Och med fyra barn?Jag tror, att det fanns tre huvudskäl. Bussen skulle till Indien för att användas inom missionen där. Det blev billigare med buss än med båt för hela familjen och slutligen var pappa alltså en äventyrare, nyfiken på det mesta och hade lätt att ta sig fram i olika sammanhang!

I Indien bodde jag sedan i nästan 5 år, lärde mig hygglig hindi, även om jag gick i svensk internatskola, vilket är en helt annan historia! Jag har förstås fortfarande en mycket speciell känsla för Indien, ser Indien som mitt andra hemland, och åker gärna dit för att återuppleva miljön, tala språket och njuta av den goda indiska maten! Jag brukar ibland säga att om någon har det långtråkigt, skicka då den personen till Indien, för där händer det saker hela tiden!

Runa Liedén-Karlsson

Skrivet torsdag 14 augusti, 2008, av Runalk

Publicerat i:
Resa med barn
Buss
familj
reseberättelse>Indien>Shimla

1 Stjärna2 Stjärnor3 Stjärnor4 Stjärnor5 Stjärnor (1 röster)
Loading ... Loading ...

Jag anser att det här inlägget/kommentaren innehåller olämpligt material

 

Vinnare i bloggtävlingen

vinnarrosett

Vilka har tidigare vunnit resor i Seat24:s bloggtävling?

Här finner du de lyckliga vinnarnas namn och deras prisade reseberättelser.

Klicka här

SAS Crew Guide

SAS Crew Guide

Köp SAS Crew Guide och få SAS Crew Guide Escapes på köpet!

Boka resa på Seat24

Köp en flygresa, vinn en resa för två!

Hitta billigaste resan hos Seat24, sök bland 650 flygbolag!

Behöver du hjälp?

Klicka här för att få svar på vanligaste frågorna!

Vill du komma i kontakt med oss och fråga något, skicka ett epost