El Camino en 80 mil lång pilgrimsvandring i norra Spanien

El Camino, en 80 mil lång pilgrimsvandring i norra Spanien  

Min tanke var att gå i mina föregångares (!) spår och bli lika vis som de: Shirley Mc Laine, Paulo Coelho och vår egen Agneta Sjödin. Hade läst de 2 första författarnas böcker om resan och blivit inspirerad. Vi var många på resan som läst samma böcker förstod jag efter hand. Men mina tankar var snarare omedelbara än oändliga som författarnas var. Fokus låg oftare på sår på fötter, salvor, skor, boende, avstånd, värme, andra vandrare, mat, nästa vattenkälla än om livets stora frågor. Så otroligt skönt det var att vara tvingad att bara tänka på här och nu.

Efterhand så tröttnade man på nuet och ofta dök tankar upp på barndom, ungdom ja det förflutna helt enkelt. Hemma blir man ofta avbruten av yttre faktorer. Här hann man tänka färdigt på alla möjliga händelser man trodde att man hade glömt och inte visste var viktiga och som format den personlighet man har. 

De gula pilarna visade vägen genom den ca 80 mil långa pilgrimsvandringen från franska Saint Jean Pied de Port där jag startade till Santiage de Compostela i Spanien.I den lilla vackra byn Saint Jean Pied de Port fanns ett kontor där man skrev in sig och fick 2 papper och ett pilgrimspass att visa upp i härbärgena som ett bevis på att man är en pilgrim. Det ena pappret var en översikt på leden som visade avstånd o höjd över havet, det andra en förteckning över alla härbärgena som fanns. 

 Redan första dagen började jag ifrågasätta mitt förstånd. Detta var den värsta etappen av vandringen och det kände jag till att det skulle vara MEN jag kunde inte ana att det skulle vara så förfärligt. Fantastiskt vackert och lika hemskt var det att gå. Det var uppförsbacke nästan hela vägen.Hela sträckan var säkert 2.5 mil men skyltarna visade avståndet i den ungefärliga tid det tar att gå än hur långt det verkligen är. Det kändes som att gå i en evighet. Vägen bestod av öppna landskap där hästar, får och kor gick ”lösa”.

Då vägen till sist vände tvärbrant neråt de sista kilometrarna var man lycklig. Väl framme i den lilla, lilla byn Ronchevallas så fick vi bo i ett rum på klostret där det fanns 100 bäddar. Då gällde det att inte vara så känslig för olika dofter och att ha öronproppar i beredskap. 

Dagen efter kände jag mig oöverträffad så jag hade bokat rum i en stad 44  km bort. Det var alldeles för långt förstod jag senare. När jag till sist närmade mig byn var jag så trött och väldigt ekonomisk med mina steg. Skylten visade att det fanns ett härbärge 200 m bort från pilarna. Jag övervägde en stund men gick dit. Väl inne hör jag en stämma som säger ”welcome miss Sofi ” . Jag grät nästan så vackert det ljöd i mina öron. Jag var framme!

Det hängde en vacker säckpipa på väggen på kontoret. På morgonen dagen efter så fungerade den som väckarklocka! Föreståndaren väckte oss med att spela ”When the saints go marching in” eller ”out” som han sa. Han nämnde det vid inskrivningen men jag var säker på att det var ett skämt.

Jag reste på egen hand och trodde att 3 veckor säkert skulle räcka. 4 veckor är nog mer realistiskt om man inte är lika vältränad som Agneta Sjödin fast hon fuskade och reste hem en vecka och fortsatte sedan igen, så det gälls väl inte?

Hm, om jag inte blivit skadad och var tvungen att ta tåget en bit hade jag nog inte hunnit. Jag hade tidspress på mig för att jag redan hade bokat mitt flyg från Madrid. Många gick utan den pressen vilket jag tycker är bättre.

Å andra sidan, om jag inte varit så envis med att hänga på de snabba vältränade grabbarna så hade jag nog inte blivit överansträngd och därmed fått benhinneinflammation. Vilket jag tror det var vad jag fick efter den knappa informationen jag fick på sjukhuset på spanska och teckenspråk, eftersom jag inte talar spanska men dock har det svenska teckenspråket som mitt hemspråk.

Mitt trevliga sällskap, som jag hade en tid, var imponerad av min kondition. Det var däremot inte jag. Den ene var brandman (som väl tränar på sin arbetstid?) och den andre var en vältränad soldat från Brasilien. De skulle bara veta att när de gick framför mig i icke hörbart avstånd så flåsade jag och pustade som en flodhäst…   Vandringen gick över de vackra pyreneerna, genom bondgårdar, över åkrar, genom härliga vindistrikt, genom små spökbyar och stora städer via motorvägar, små stigar och landsvägar. Vid ett tillfälle stod det plötsligt en stor häst mitt på vandringsstigen. Givetvis var jag ensam just då, ingen framför mig och ingen bakom som kunde rädda mig. Jag tvingades stå kvar och vänta på att han skulle gå. Det gjorde den efter en stunds stirrande på mig. Längs hela vägen fanns det brunnar att hämta drickbart vatten ur. De dök alltid upp när man som mest behövde dem, precis som de gula pilarna. 

Planering är en god egenskap på Caminon. Det fiffigaste är om man lägger kläder, ficklampa, tandborste, skor och ryggsäck i en rad. Morgonrutinen blir då: dra ut öronpropparna, ta av ögonbindeln, hoppa ur sovsäcken, dra på dig långbyxor, långärmad tröja ovanpå shortsen och t-shirten du sovit i. Lys dig vägen till toa, gör vad du ska så tyst som möjligt. Smyg tillbaka och packa ihop sovsäcken och smyg ut. Väl ute är det bara att trampa på och det ett par timmar tills det blir ljust och hungern är mer än påtaglig. Om du är vid god hälsa och fötterna mår bra så fortsätter du gå några timmar till. Då brukar det bli dags för lunch och för en sightseeing där man hamnat. Därefter går man så långt man orkar antingen följer man sin plan eller så lyssnar man på sin kropp som vill gå mer eller mindre (oftast mindre). För de flesta brukar dagsransonen på antal mil om dagen bli 2-4 mil.  2 mil kändes dock för lite o 4 för mycket men det blev oftare drygt 4 än 3 mil per dag för mig. 

Härbärgena som fanns längs hela vägen var av skiftande standard. På vissa ställen var det kloster, andra ställen liknade vanliga vandrarhem, andra var det ingen personal alls på, andra ställen som att vara gäst i någons hem. Ibland var det donativo dvs man betalade vad man själv tyckte var rimligt andra kostade mellan 3-10 euro. När man anlände brukade man tvätta dagens kläder efter den efterlängtade duschen som inte alltid hade varmvatten…Kommer man sent får man oftast sova överst i våningssängarna eller ännu värre, på golvet.  Det kändes alltid tryggt att vara på resan, även som ensam kvinna. En kamrat blev dock bestulen på sina vandringsskor! Det är hårdvaluta på caminon.

På ett härbärge blev vi portade. Det var stängt när vi kom. Vi klättrade upp för att kunna kasta in våra ryggsäckar tills de öppnade så kunde vi gå på stan så länge. Lysande tyckte vi. Men se det tyckte inte föreståndarinnan som skrikande sa att vi var minsann inga sanna pilgrimer. Vi skämdes och gick vidare till ett annat som låg märkligt placerat mitt i en park. Som straff (?) blev jag myggbiten hela natten. 

På en plats längs leden finns ett stort berg av stenar som folk haft med sig hemifrån. Dessa ska symbolisera alla bördor man bär på och som man på så sätt gör sig av med genom att slänga på den enormt stora högen. Efter det gick vägen mycket lättare, konstigt nog. 

Spännande är också människorna på Caminon. Lokalbefolkningen hinner man ju inte bli bekant med, eftersom resan hela tiden fortsätter nästa dag. ”Caminofolket” består av lika många män som kvinnor i alla åldrar, mestadels europeer. En del cyklar, oftast italienare. En man hade haft alkoholproblem och nu bestämt sig för att förändra sitt liv. Han hade sålt allt och börjat gå från sitt hemland, Tyskland och skulle vidare till Portugal där han hade en vän som ägde ett hotell. Han tänkte stanna där och arbeta hos honom vilket inte vännen visste. Två unga australiensiskor såg detta som en semester i semestern för de var på långresa jorden runt. Undrar om de såg på vandringen som en semester efteråt med? En svensk kvinna hade glömt sitt visa-kort hemma och efter 5 minuters bekantskap var både jag och andra beredda att låna ut pengar till henne. Det är så det känns på Caminon. Man vill hjälpa varandra och ställer inte så mycket frågor om livet hemma faktiskt. En del gick av religiösa skäl för att få komma till Saint Jakobs grav i Santiago de Compostela. Andra av kulturella för att se alla vackra kyrkor och annat längs leden. Andra för att visa sig själva (och andra?) att de minsann klarar av en sån här vandring. 

Jag gick av många olika  anledningar och för att få perspektiv på mitt liv. 

När jag till sist kom fram till den stora fantastiska katedralen och kände den obeskrivliga lycka som infann sig, så förstod jag verkligen hur viktigt det är med mål i livet. Jag har aldrig gjort något vasalopp eller liknande men det är säkert samma känsla av tillfredsställelse man får, då man uppnått det stora målet. Härligt och magiskt kändes det. Man vet att man är en av många tusentals som gjort resan men ändå som om man är den ende. Otroligt mallig och nöjd är de starkaste känslorna. Tacksamhet över att få vara där och för att man klarat det utan större katastrofer. Känslorna är starka och obeskrivbara. Det håller nog damen som knäböjde och sedan grät när hon kom in i katedralen med om.

I Santiago de Compostela finns det ett kontor för alla pilgrimer där man visar upp alla stämplar man fått i sitt pilgrimspass.De berömmer en och man är en stolt mottagare av ett diplom man får med sig hem. Den perfekta avslutningen på resan var att åka ut till Fisterre (världens ände). Det är därifrån snäckorna plockades som är resans symbol. Det finns en vacker fyr dit man vandrar för att köpa souvenirer. Många har bränt upp sina kläder där på stranden som en symbol att bränna det gamla och på så sätt öppna upp för det nya livet. Det finns inga snäckor kvar där nu vilket man kan förstå eftersom vandringen hit har pågått i över 800 år. Heliga Birgitta var ju en av dem. Det är därför man kan hitta dessa snäckor som symboler även i vårt land. Fisterre är stranden där man säger att aposteln Jakobs reliker anlände med båten från landet i östern. En dag så såg man ett stort sken i staden där han var begravd, då bestämdes det att en kyrka skulle byggas. Den blev större och större och är nu katedralen i Santiago de Compostela vilket ju betyder Jakobs grav. 

Det var med stor tillfredsställelse som jag lämnade landet. En fantastisk resa med otroligt underbara upplevelser. En väldigt tuff vandring med perfekt väder och bara en förmiddags försiktiga regn. Det var ju bra så att man inte hade burit runt på regnkläder i onödan. Borta jättebra, men visst var det härligt att komma hem till ett väntande varmt bad och god mat med sin härliga familj.   

Skrivet fredag 28 december, 2007, av annsofi

Publicerat i:
Övrigt
Reseberättelse
Äventyr
Tumme upp
Upplevelser

1 Stjärna2 Stjärnor3 Stjärnor4 Stjärnor5 Stjärnor (64 röster)
Loading ... Loading ...

Jag anser att det här inlägget/kommentaren innehåller olämpligt material

 

Vinnare i bloggtävlingen

vinnarrosett

Vilka har tidigare vunnit resor i Seat24:s bloggtävling?

Här finner du de lyckliga vinnarnas namn och deras prisade reseberättelser.

Klicka här

SAS Crew Guide

SAS Crew Guide

Köp SAS Crew Guide och få SAS Crew Guide Escapes på köpet!

Boka resa på Seat24

Köp en flygresa, vinn en resa för två!

Hitta billigaste resan hos Seat24, sök bland 650 flygbolag!

Behöver du hjälp?

Klicka här för att få svar på vanligaste frågorna!

Vill du komma i kontakt med oss och fråga något, skicka ett epost