Utan snus försmäktar jag ej på denna öde ö…

Jag visste inte mycket om Fijis 320 öar, så när jag kom till Nadi sökte jag därför upp en fijiansk resebyrå och förklarade att jag ville åka till en ö som var genuin och mindre turistig. Det kunde de hjälpa mig med. Den sju timmar långa båtresan gick över korallvatten och mellan små och stora öar där andra resenärer släpptes av. När vi nådde den ön där jag skulle bo var det bara jag kvar på båten, men på stranden stod en liten flicka i smutsig klänning och vinkade välkomnande på mig. Väl i land fick jag träffa familjen som ägde ön och det visade sig att jag för natten var den enda gästen. Jag bekantade mig med storvuxna Andy, kvinnan som basade över området tillsammans med sin man Kim. Precis som de andra öborna hade hon oerhört tjockt hår och ett mindre behov av fickor, ur burret stack ändarna på en penna och en nyckel ut. Hon berättade att de alla kom från byn på grannön, en by där alla var släkt med varandra och hövdingen såg till byfriden. Andys familj hade stegvis övergivit huvudnäringen fisket och levde nu till viss del på pengarna de fick från såna som jag - turister – genom att tillverka smycken och hyra ut en av hyddorna. Men det oroade dem att amerikaner börjat köpa upp öar inte långt därifrån och bygga anläggningar som Kim, Andy och deras släkt omöjligt kan konkurrera med. 

När jag bad om en ö som var mindre turistig, hade jag kanske inte tänkt mig att jag skulle vara den enda gästen. Säkert skulle det finnas internet så jag kunde meddela min kära mamma att jag levde. Men där hade jag fel. Inga andra gäster, inget internet, ingen elektricitet och ingen telefon. Det fanns en dusch, men ur den forsade saltvatten och det fanns det ju redan gott om i det korallfärgade havet. Det var en oerhört vacker plats, men min första tanke var att jag skulle dö av lappsjuka. Eftermiddagen flöt sakta på, mörkret tog över och plötsligt var jag alldeles lugn. Jag insåg att efter det händelserika år som förflutit var detta precis vad jag behövde.   

Jag blev visad till den hydda som skulle bli mitt temporära hem: Sandgolv och en vacker säng som var fastbunden i taket och gungade vid varje rörelse. Tillsammans med det brusande havet utanför gav det mig känslan av att vara på en båt, men jag somnade gott efter middagen och inte nog med att sömnen var bra - Jag, som inte direkt är vida känd för min morgonpigghet, vaknade dessutom av mig själv vid sju, en timme innan frukosten serverades. 

Så fortgick tiden fridfullt i öbornas egen takt. Solen gick upp - tuppens galande berättade om det. Fisknäten hämtades in, frukosten serverades på ett blomdekorerat bord på stranden och stigars början lockade till osedda delar av ön. En stig ledde mig till öns blå lagun där jag tillbringade ett par dagar med bok och cyklop så jag kunde utforska det färgglada och myllrande korallrevet. 

En annan stig ledde till öns högsta topp, varifrån man kunde se alla delar av ön och den vackraste vyn av solnedgången, så det blev tradition att gå dit vid halvsjutiden varje kväll. Mörkrets fall var också tiden för middag, vartefter vi alltid samlades i den gamla kvinnan Los tehus för kava och musik. Kava är den fijianska nationaldrycken och är egentligen en lervattenliknande vätska som görs genom att en malen rot läggs i en tygpåse som i sin tur kramas ut i vatten. Till drickandet av denna dryck hör en massa traditioner, såsom att dricka ur samma kåsa (tillverkad av kokosnöt), säga vissa ord, klappa händerna och att alltid dricka upp. Det sistnämnda är den svåraste traditionen att följa, då det dels inte är särskilt gott och de dessutom dricker kopiösa mängder. Lo berättade att det i Fiji inte behövs någon alkohol för att ha roligt, det enda som behövdes var kava och kärlek. Lina och Kelly (alla namn är påhittade för att vi turister ska kunna uttala dem) var två trevliga fijianska tjejer i 20-årsåldern som spelade och sjöng för mig varenda kväll. Vissa av låtarna var glada och klappvänliga, andra lugna och sorgliga, som kärleksballader. Alla på deras språk. Där satt vi runt bordet i Los tehus varje kväll i ljuset av fotogenlyktor, tills kavan och de fijianska kärleksballaderna gjorde oss sömniga. 

En dag fick jag åka med en fiskebåt till ögruppens by på grann-ön. För att få tillstånd att titta mig omkring på ön var jag först tvungen att genomgå en kava-ceremoni med byns hövding. Jag kände mig lite lätt nervös inför det – skulle jag bli godkänd? Hövdingen visade sig vara en ytterst sympatisk person och väldigt tillbakalutad. Nästan lite i överkant då han låg utsträckt som en lat katt på hyddgolvet samtidigt som han berättade för mig om hans by och vad som gör en till bra hövding. Om ni någon gång aspirerar på att bli hövding på en söderhavsö, så ska ni tänka på att inte vara ensidiga och försöka att inte sätta er familj framför resten av invånarnas bästa… Efter kava och samtal inbjöd han mig att spela ett corona-likt fijianskt spel med honom och hans två rådgivare. Han valde mig till sitt lag, och trots en usel prestation från min sida, så vann vi över bröderna, som suttit tysta hela speltiden och lyssnat på sin hövdings koncentrerade mumlande. 

Jag tillbringade en hel dag i byn. Vandrade omkring bland hyddor och lekande barn, köpte halsband och armband som kvinnorna tillverkat av snäckor, frön och torkade bär och talade med de leende och mycket nyfikna byborna. De har inte mycket av allt det som vi tror är avgörande för vår lycka, men ändå är det just det de verkar vara - lyckliga. Det får en att tänka…

Skrivet lördag 30 juni, 2007, av SaraJ

Publicerat i:
Reseberättelse

Tipsa en kompis om detta inlägg

Jag anser att det här inlägget/kommentaren innehåller olämpligt material

Direktlänk

Du kan också kommentera, eller göra en Trackback.

Kommentera inlägget

Kommentarsfunktionen är endast till för diskutera inlägget ovan. Seat24 förbehåller sig rätten att när som helst editera eller ta bort innehåll som inte stämmer in med Resebloggens regler.

Du måste vara inloggad för att kommentera.