Två 60-plussare på resa i Vietnam och Kambodja

Vi reste från norr till söder i Vietnam och vidare in i Kambodja. Vi åkte båt i Halong Bay, besökte Sapa i dimma, såg kungagravar i Hue, lät sy upp kläder i Hoi An, köpte glasögon i Saigon, tog det lungt på Phu Quoc, åkte till Kambodja via Mekongfloden, befriade fåglar i Phnom Penh och svettades bland ruinerna i Angkor Wat. Under resans gång fick vi även uppleva två bröllop och en begravning. 

Äntligen i framme i Hanoi

Det blev en rivstart på vår resa. Vi landade i Hanoi vid lunchtid en dag i januari. Vi hade bokat hotellrum för tre nätter eftersom vi ville se stan men efter den långa flygresan ville vi först bara komma till vårt hotellrum och vila en stund. Vid incheckningen frågade damen i receptionen om vi hade planerat att göra några utflykter från Hanoi. Jo, vi hade tänkt att åka på en tredagarskryssning i Halong Bay. Knappt hade vi sagt detta innan en representant för en resebyrå dök upp i receptionen. Han föreslog att vi redan nästa morgon skulle göra utflykten till Halong Bay. Då skulle vi också hinna besöka Sapa under ett par dagar innan vi skulle flyga vidare till Hue. Men, invände vi, då hinner vi ju knappt se något av Hanoi. Den stan är inte särskilt intressant fick vi veta. Trötta som vi var efter mer än 30 timmar utan sömn lät vi oss övertalas att åka på båda turerna under de nästkommande fem dagarna. 

Redan tidigt nästa morgon blev vi hämtade av en minibuss som körde oss till Halong där det låg ett hundratal s.k. drakbåtar och väntade på sina passagerare. Vi steg ombord på vår båt och fick några oförglömliga dagar under vår kryssning bland sockertoppsöar och flytande byar. Väl tillbaka i Hanoi hann vi bara ta en dusch på hotellet, packa om väskorna och ta en kort tur på stan innan nattåget till Lao Cai skulle avgå. Vi fick en fin kupé men det fanns bara fyrbäddskupéer på tåget. Vi hade i alla fall turen att få dela kupén med ett mycket trevligt engelskt par i 25-30-årsåldern. Vi hade tidigare hört talas om Sapa och dess vackra natur. Vi började se fram emot besöket. 

Sapa i dimma

Vi vaknade i Lao Cai i ösregn och tät dimma. Under bussfärden till Sapa såg vi inte ett dugg av de vackra vyerna. Efter att ha installerat oss på vårt hotellrum träffade vi vår egen guide, en ung flicka vid namn Sumay, vilket betyder att hon är fjärde dottern i sin familj. Det är vanligt i dessa trakter att man döper barnen på det sättet, berättade hon för oss. Sumay, som var klädd i traktens traditionella kläder, skulle ledsaga oss under två dagar då vi skulle besöka minoritetsfolken som bor i avlägsna byar dit man endast kan ta sig till fots. I duggregn och dimma startade vi vår vandring. Den smala stigen ledde nedåt och den var stenig, lerig och brant. Vi hade endast varsitt bamburör att stödja oss på. Det är ett under att ingen av oss halkade och föll i leran. Några barn, klädda i Black Hmong-folkets kläder, sprang brevid oss utan problem. När vi kom fram till deras by ville de att vi skulle köpa hantverk som deras mödrar hade gjort. Kvinnorna i byn satt i sina hus och broderade de finaste saker som såldes för en billig penning. Vi köpte kuddfodral, handbroderade pennskrin, armband, skärp och annat. Vi besökte hem där vi fick se hur familjerna bodde, hur de lagade mat till husdjuren och till sig själva, hur de färgade tyger och tillverkade sina hantverk. Vi blev varse vilket hårt liv människorna levde i sina fuktiga hus och är tacksamma att vi endast var där som turister. Från början hade vi bokat ”homestay”, dvs boende hos en familj i byn, men vi ångrade oss och bodde på hotell istället. Det var tur det för det var riktigt kallt i Sapa och det regnade ordentligt på natten. Dagen efter hann vi besöka ytterligare en by innan det var dags att bege sig till tågstationen igen för återfärd med nattåg till Hanoi. Trots det dåliga vädret var vi mycket nöjda med vårt besök i Sapa. Det enda vi tycker är synd är att vår vistelse i Hanoi blev så kort. Vi får nog lov att återvända dit en annan gång.

Vi bodde på kungens hotell

I ottan påföljande dag återkom vi till Hanoi men det blev, som sagt, bara ett hastigt besök igen. Planet till Hue avgick klockan 11.30. I Hue hade vi bokat rum för två nätter på ett fint och anrikt hotell, Saigon Morin. Vi fick den uppfattningen att taxichaffören som körde oss från flygplatsen tyckte att han kunde ta lite extra betalt eftersom vi skulle till just det hotellet, men taxiresan var så billig ändå att vi inte brydde oss. På hotellet blev vi blev uppgraderade från ett superior room till ett deluxe room. För knappt 100 USD per natt fick vi ett mycket vackert inrett rum på 50 kvadratmeter med utsikt mot Parfymfloden. Vi sa till varann att detta hotell skulle duga till kungen och Silvia. Det visade sig sen att det hade bott en massa kungligheter på hotellet, däribland vårt kungapar några år tidigare. I korridorerna hängde foton på dem och på andra celebriteter som bott där, Bill Clinton bl.a. I Hue gjorde vi en heldagstur med buss och båt till kungagravarna. Vi stannade också till vid ett ställe där några kvinnor satt och sydde konformade hattar för hand. Sådana hattar bärs av de flesta kvinnor i Vietnam. Vår guide berättade att en person hinner göra två sådana hattar per dag. Hattarna såldes for 1 USD per styck. Efter turen gick vi ner på stan en stund och hamnade mitt i bröllopsfestligheter på det andra av stans fina hotell. Det var ett mycket påkostat bröllop och vi roade oss med att titta på alla finklädda människor som gick in i hotellet för att bli fotograferade tillsammans med brudparet. Det var en helt annan värld än den vi såg i Sapa. 

Aggressiva försäljare

Vi lämnade Hue och for vidare med taxi till Hoi An. Resan dit tog fyra timmar och kostade 50 USD. Ungefär halvvägs ville chauffören stanna en stund vid en “servering”. Vi passade på att beställa varsin kopp te och köpte samtidigt ett paket med kex. Dumma som vi var frågade vi inte efter priset innan vi beställde. När vi skulle gå ville damen i kafét ha motsvarande 50 kr för det vi tagit, vilket är hutlöst mycket för att vara i Vietnam, men det var ju bara att betala. Hur som helst, medan vi satt och drack vårt te kom en grupp försäljare fram och ville sälja saker till oss. Alla sa “you buy from me” och en pratade om “children + school”, en annan klappade sig på magen och sa “baby” osv. Det var svårt att säga nej så vi köpte en massa, alldeles för dyra saker, som vi inte behövde. 

Vi fryser och vill se solen

I Hoi An bodde vi i sex nätter på ett trevligt, litet hotell, Thanh Xuan Hotel, för 25 USD per natt. På denna lilla ort finns ca 240 skräddare. Det var gott om turister men orten kändes ändå inte inte alltför exploaterad. Vi lät sy upp en del kläder och var väl måttligt nöjda med resultatet. I Hoi An hade vi tänkt att sola och bada men det var för kallt. Istället hyrde cyklar för 1 USD per styck och dag och gjorde sen gjorde cykelturer ut på landsbygden. Vid ett par tillfällen cyklade vi till stranden som ligger ca 4 km från stan. Där försökte vi sitta och läsa men det blåste kallt och vi blev hela tiden “attackerade” av försäljare som ville sälja än det ena än det andra. Vi fick knappt vara ifred alls. Det var nog fler försäljare än turister på stranden men, det är klart, de måste ju förtjäna sitt levebröd. Vi köpte bananer av en försäljare, lite godis av en annan och ett antal burkar med tigerbalsam av en tredje. Efter ett tag gav vi upp och cyklade in till stan igen. På vägen såg vi vattenbufflar som kom tillbaka från arbetet på risfälten. På en av våra utfärder mötte vi en lustig man. Han stoppade oss och pekade på något. Först förstod vi inte vad han menade men sen insåg vi att han ville visa oss en grav som låg ute på ett risfält. Vi lämnade våra cyklar och följde efter honom till graven. Väl där gav han oss rökelser som vi skulle tända och placera på graven. Han fick en liten sedel för detta men den lämnade han på graven. När vi skulle skiljas så ville han ha pengar. Vi lät honom förstå att det hade han redan fått. Men då pekade han på graven och menade på att den slanten var inte avsedd för honom utan för den person som låg i graven. Han fick en ny slant men vi undrar fortfarande om han lät det första vara kvar på graven. I Hoi An tog vi också en “cooking class”, dvs jag hjälpte till att laga vietnamesisk mat medan maken skrev upp recepten. Ännu så länge har vi inte använt oss av dessa. 

Intressanta upplevelser i Ho Chi Minh City

I Ho Chi Minh City, eller Saigon som staden fortfarande kallas i folkmun, fick vi äntligen uppleva värme, och det med besked. Förutom att se ”det man ska se” hamnade vi en av dagarna mitt i en begravningsceremoni. Gästerna, som var vitklädda eller hade vita band runt huvudet, satt på små pallar på trottoaren medan begravningsförrättaren gjorde sitt arbete. Inte ens begravningsgäster får vara ifred för försäljare. Under den tid vi stod på andra sidan gatan och tittade lite försiktigt var det några försäljare som försökte sälja varor mitt under ceremonin. Om det fanns gott om mopeder i Hanoi så var det sjufalt värre i Saigon och hela familjer kunde färdas på en och samma moped. Vid ett tillfälle såg vi en familj på sex personer, far och mor och fyra barn, åka på samma moped. Av vår guide fick veta att de rika köper en Honda från Japan, vilken kostar ca 15.000 kr. De som inte har så mycket pengar köper en moped från Kina, som är av sämre kvalitet och som kostar ca 2.500 kr. Vi konstaterade att en mycket stor andel av mopederna var en Honda. Att köpa glasögon i Saigon är billigt. De är av bra kvalitet och det går snabbt att få dem. Vi beställde tre par progressiva glasögon var och betalade totalt för sex par ca 4.000 kr inklusive synundersökning. 

Vi längtar till Phu Quoc 

Efter nästan tre intensiva veckor i Vietnam var det dags att ta flyget till Phu Quoc. De enda planen som kan landa/starta där är små propellerplan som tar 66 passagerare. Vi har hört att man har planer på att bygga ut flygplatsen så att den ska kunna ta emot mycket större plan, så ön kommer nog att ha förändrats om några år. Det är synd tycker vi för vi har hittat en riktig liten pärla. Kilometervis med kritvita, orörda stränder, där endast lokalbefolkningen bor. Vi såg inte en enda vykortsförsäljare under de åtta dagar vi var där. På sina håll hade man påbörjat stora hotellprojekt så Phu Quoc kommer nog på sikt att bli som alla andra turistorter tyvärr. Vi bodde i en helt underbar liten bungalowresort, Mai House, som vi hade hittat på ”nätet”. På stranden intill vår resort satt fiskare, bland de få turisterna, och drog in sina nät med enkla redskap. Ibland kom ett gäng kor vandrande på stranden. Vi tillbringade en stor del av dagarna med att ligga i skuggan vid strandkanten och läsa, ta ett dopp då och då i det kristallklara vattnet och få en behandling av en ”massagedam” för motsvarande 25 kr för en hel timme. En av dagarna gjorde vi en utflykt till en annan del av ön. Vi hade tänkt hyra en moped men på hotellet avrådde de oss från att köra själva eftersom vägarna på ön var dåliga och vi inte hade vietnamesiskt körkort. Istället hyrde vi två mopeder med förare. I sex timmar var vi ute och for till en kostnad av totalt 20 USD för oss båda. Huvudvägen på ön var asfalterad på mitten, men den var så smal att två bilar inte kunde mötas. Problemet var dock inte så stort eftersom det knappt fanns några bilar. Vi kunde konstatera att boendestandarden inte var hög på ön men i övrigt verkade människorna ha det ganska bra. Var och varannan dag gick vi in till ”huvudstaden” Duong Duong. Det tog ungefär en timme om man gick i maklig takt och det måste man göra i värmen. Tack och lov blåste en svag bris och det var ganska skönt att promenera utefter stranden med fötterna i vattnet, vilket vi gjorde mer än halva vägen in till stan. På tillbakavägen tog vi var sin mopedtaxi. För att komma till “centrum” måste man ta sig över en träbro som hade sett sina bästa dagar. Ibland såg vi småkillar i tioårsåldern som hoppade ner i vattnet från broräcket. Vattnet där såg så smutsigt ut att man inte ens skulle vilja stoppa ner stortån i det, men barnen dök ner i vattnet och simmade omkring och tog sig sen upp på någon av fiskebåtarna. Det var spännande att gå på marknaden i stan, liv och rörelse som det brukar vara på marknader men knappt några turister. Köttet låg framme i solen och det såg ju inte trevligt ut men alla frukt- och grönsaksstånd var väldigt vackra att titta på. Där fanns en massa frukter som vi aldrig hade sett förut. 

Med båt på Mekongfloden

Efter vår vistelse på Phu Quoc flög vi tillbaka till Ho Chi Minh City för att sedan åka vidare på Mekongfloden in i Kambodja. Vi hade valt att åka på en tur som tog tre dagar och vi fick då övernatta på två olika ställen under vägen. Vi åkte en del sträckor med buss men bytte till båt lite då och då. Vi åkte bl.a med roddbåt in i en “by” bestående av flytande hus som ligger i floden. Det var intressant att se hur människorna där levde. Många hus såg ut som riktiga ruckel på utsidan men såg inte alls så dåliga ut när man tittade in. De flesta hade tv-antenn på sitt flytande hus. Vi åkte också omkring i en flytande marknad där folk sålde och köpte frukt, grönsaker och blommor. Säljarna hade oftast större båtar och sålde endast en slags vara. Vattenmeloner var en populär handelsvara. 

Vår tur på Mekongfloden, och flera av våra andra utflykter i Vietnam, hade vi bokat genom Sinhcafé, en resebyrå som vi verkligen kan rekommendera, dock inte de hotell som vi bodde på under vår resa på Mekongfloden (övernattningen ingick i resans pris på totalt 32 USD per person, så man kunde ju inte förvänta sig någon lyx precis). Rummen var i alla fall hyfsat rena men det fanns endast underlakan i sängarna. Vi tog våra jackor och svepte runt kuddarna och sov utan täcken. Det var varmt i alla fall. Sista dan på vår resa på Mekongfloden bytte vi till en större båt som även tog vårt bagage (vilket innan hade färdats med buss). På denna båt åkte vi i maklig takt i över tre timmar tills vi kom fram till gränsstationen mellan Vietnam och Kambodja. Där satt vi sen på en liten “restaurant” i ett par timmar medan guiden ordnade med visum till Kambodja. Vi var en grupp på ca 15 personer så det tog tid. När det äntligen var klart fick vi gå ombord på en “expressbåt” som vi färdades på i ytterligare ett par timmar innan vi kom fram till den plats i Kambodja där vi skulle byta till minibussar. Tre personer hade cyklar med sig och de skulle in längst bak i den buss där vi satt så det tog också sin tid att få dem på plats. Till slut kunde vi köra iväg med den rangliga och smutsiga bussen. Efter ca två timmar på mycket dåliga vägar kom vi fram till Phnom Penh. Då var vi ordentligt svettiga och smutsiga. Tack och lov visade sig vårt hotell vara alldeles utmärkt, bortsett från en ödla på rummet. 

Phnom Penh nästa 

Phnom Penh var olik Ho Chi Minh City och Hanoi. Där var mindre trafik, inte på långa vägar så många mopeder men däremot fler bilar. Gatorna, eller rättare sagt avenyerna, är stora och breda men väldigt tråkiga att gå längs för där finns inga affärer eller annat att titta på. I stan finns en mängd vackra och påkostade byggnader och samtidigt väldigt många människor som är så fattiga att de får sova på ett skynke utefter en mur på en trottoar. Hela familjer bor på det sättet. En sådan fattigdom såg vi inte i Vietnam. Många människor, både barn och vuxna, saknade en eller båda armarna eller benen. Vi förstod att de hade trampat på landminor som det fortfarande finns många av på landsbygden. I Vietnam såg vi nästan inga tiggare men i Phnom Penh fanns det många. Vi gav en liten slant både här och där och köpte vatten, vykort och krimskrams av småbarn som måste hjälpa till med familjens försörjning. Vi tillbringade två dagar med att gå omkring i Phnom Penh. Vi besökte kungapalatset och ett antal pagodor. Här och där stod människor som bar på burar med småfåglar till försäljning. Vi undrade varför. Det kunde knappast vara för att fåglarna skulle ätas eftersom var så små. Det visade sig att köparna skulle släppa dem fria och på så sätt göra en god gärning. Jag köpte två fåglar för 1 USD och fick dem sen i händerna så att jag kunde låta dem flyga sin kos. Vi besökte också “ryska marknaden” som skulle vara en stor sevärdhet. Vi misstänkte redan innan vi kom dit att den skulle vara precis som alla andra marknader och det var den också. Den var i alla fall inomhus så vi slapp den brännande solen för en stund, men gångarna var så trånga att två personer knappt kunde mötas. Där fanns hur mycket varor som helst men absolut ingenting vi ville köpa. Möjligtvis funderade vi på att köpa kalsonger till sonen eftersom det stod “Celvin Klein” på dem (stavat på det sättet). De hade nog sytts upp av någon av alla sömmerskor som satt inne i marknaden och sydde med hjälp av sina trampsymaskiner. Efter ett tag hade vi fått nog och tog en tuktuk tillbaka till hotellet. Det var säkert minst 35 grader i skuggan och ändå berättade hotellvärden att detta var den kalla årstiden. Under den varma, några månader senare, kunde turisterna inte vistas utomhus sa han. Vårt hotell, The Pavilion, som vi också hade hittat på ”nätet” var verkligen en oas i denna stad. En palmträdgård omgärdade en stor, mycket fräsch pool. Ingen av oss är särskilt förtjust i att bada i en pool så på eftermiddagarna nöjde vi oss med att sitta med en kall dricka och en bok i skuggan på vår balkong och ibland titta ner på de badande. 

Angkor Wat, en värdig avslutning på vår resa

Vår sista anhalt på resan var Siem Reap. Vi ville besöka Ankor Wat. Under våra vandringar i Phnom Penh hade vi träffat på en ung kille som körde turister i sin egen bil. Vi beslöt att anlita honom istället för att ta bussen till Siem Reap. Det skulle bli dyrare men priset var ändå överkomligt. Han hade en god vän som bodde i Siem Reap och där skulle han övernatta och sen ”guida” oss bland ruinerna under ett par dagar. Även i Siem Reap hade vi hittat ett ”hotell” rekommenderat av många personer på nätet. Rummet kostade endast 10 USD per natt så vi borde ha förstått att det nog inte var vad vi ville ha. Hur som helst, vi bar upp våra väskor för en otroligt brant trappa och in i ett solkigt rum. Det var bara att acceptera situationen för vi hade bråttom ut till ruinerna. Vi blev upphämtade av vår chaufför. I närheten spelades musik, vilket var bröllopsmusik fick vi veta. Vi måste naturligtvis se brölloppet innan vi for  ut till Ankor Wat. Det var ett betydligt enklare bröllop än det vi såg i Hue. Brudparet och tärnorna var klädda i vackra, färgglada kläder och ceremonien hölls i samma lokal som festligheterna skulle äga rum. Medan bröllopsceremonien ägde rum lastades låda efter låda med öl in i lokalen. Vi lämnade bröllopet och åkte till Angor Wat för ett första besök. Det var mäktigt. På kvällen gick vi tidigt till sängs för vi skulle gå upp redan klockan tre nästa morgon för att se soluppgången över Angkor Wat. När vi lagt oss kände vi att vi inte ville bo ytterligare en natt på detta hotell. Badrummet var otrevligt och luftkonditioneringen fungerade inte. Precis brevid hotellet låg en bar där man spelade så hög musik att det var omöjligt att somna. Vi steg upp, klädde på oss igen och gick sen ut på stan för att leta efter ett nytt hotellrum för vår sista natt i Kambodja. Alldeles i närheten fanns ett hotell som hade ett rum ledigt för natten därpå. Sen började det kinesiska nyårsfirandet och allt var upptaget. Detta rum skulle kosta 15 USD. Det är inte klokt vilken skillnad fem dollar extra kan göra. Vi bokade rummet och flyttade in dan därpå när vi kom tillbaka från vårt andra besök i Angkor Wat. Som tur var hade vi vår egen chaufför så våra väskor kunde ligga i bilens bagageutrymme hela dagen. Det blev ytterligare nästan en hel dags besök i Angkor Wat eftersom vårt flyg till Bangkok och vidare till Stockholm skulle avgå sent på kvällen. Under dagarna i Angkor Wat hann vi besöka tolv tempel, de mest kända förstås. Vi klättrade upp och ner för ruiner i värmen, ca 38 grader i skuggan, och drack massor av vatten. Det blev en intressant avslutning på vår fem veckor långa resa.

Skrivet onsdag 23 juli, 2008, av bkvist

Publicerat i:
Reseberättelse
Hotell
Sol och bad
Äventyr
Sevärdheter
Restips
Senior
Upplevelser
Pengar
storstad
Tågresa
kultur
Vietnam
Kambodja
Vietnam/Phu Quoc
Vietnam/Mekongfloden

Tipsa en kompis om detta inlägg

Jag anser att det här inlägget/kommentaren innehåller olämpligt material

Direktlänk

Du kan också kommentera, eller göra en Trackback.

Kommentera inlägget

Kommentarsfunktionen är endast till för diskutera inlägget ovan. Seat24 förbehåller sig rätten att när som helst editera eller ta bort innehåll som inte stämmer in med Resebloggens regler.

Du måste vara inloggad för att kommentera.