Lata dagar i Ladakh

Jag och Robin hade bestämt oss för att hoppa på en åttadagarsvandring i Ladakh i Norra Indien. Vädret var torrt och skönt som det brukade vara på dagarna i regionen. Vi gav oss iväg en tidig morgon tillsammans med två lokala guider. Vandringen var till en början alldeles lagom utmanande. Allt eftersom timmarna gick så framgick även att det var första gången våra guider gick just denna led och efter ytterligare ett par timmar så förstod vi att våra guider nog inte var så vana som man lät påskina. T ex så hade de inte någon aning om var man kunde finna vatten och dricka och efter att våra 3 liter vatten gått åt och middagssolen låg på som mest så började man krokna lite.

På eftermiddag så kom vi fram till en frisk porlande bäck. Jag brukar uppskatta att vandra i de svenska fjällen och där så innebär ju en bäck drickpaus så mot mitt bättre vetande så klev jag ned i den isande bäcken och tog en munfull vatten. Jag nöjde mig med att skölja munnen lite och spotta ut för jag var ju trots allt i Indien och hade inte varit där i många dagar innan så man var nog inte helt acklimatiserad vid den lokala bakteriefloran.

När vi sedan slog läger på brevid bäcken senare på kvällen så förstod jag mitt misstag i och med att såväl hästar som lokala getfarmare använde bäcken till både det ena och det andra. Resultatet lät inte vänta på sig…

Jag blev lite risig i kistan som man brukar säga. Allt efter som vi gick upp, upp, upp så blev vandringen allt mer påfrestande. Det kändes som en osynlig hand höll ner mig från att gå och kramperna i magen blev värre och värre. När vi skulle slå upp tältet dag 2 så bestämde vi att om jag inte blev bättre imorgon så skulle vi stanna en dag och låta mig aklimaterisera mig och kanske bli lite bättre. Passet vi skulle över var på 5600 meters höjd så det underlättade inte direkt allmäntillståndet.

Vi slog upp tältet och nästa dag fördrevs i ett drömmigt töcken för min del med små utflykter ut ur tältet för att testa staminan. Det var i detta drömmande tillstånd jag fick syn på en get ca 30 meter utanför tältet som nyfiket strosade runt. Jag dåsade till. Nästa gång jag öppnade ögonen så hade geten fattat ytterligare mod och stod nu ca 5 meter bort från tältet och plirade. Jag slöt ögonen, öppnade dem igen och…

En get i tältet! Det var inte vad två killar från söder om söder i Stockholm var vana vid. Geten nafsade i sovsäckarna och stökade och luktade illa. Först blev man lite spak och undrade om den skulle bitas eller sparkas eller något liknande men situationen blev snart ohållbar. Det här tältet var inte stort nog för oss alla tre!

Som tur var så har min resekamrat Robin rötter i vildaste småland och uppbragde det beryktade Orreforsmodet, tog tjuren (förlåt, geten) vid hornen och visade var skåpet skulle stå.

Utan get i tältet så gick uppfrisknande mycket bättre! Vi fick dock ge oss inför uppgiften att bestiga passet för att återvända ned tillbaka till civilisationen och underbara indiska apotek. Resten av resan var en breeze!

Tack för ordet!

Anders

Skrivet lördag 19 januari, 2008, av Curly

Publicerat i:
Reseberättelse
Äventyr
Upplevelser
Reseberättelse/Indien
Humor

Tipsa en kompis om detta inlägg

Jag anser att det här inlägget/kommentaren innehåller olämpligt material

Direktlänk

Du kan också kommentera, eller göra en Trackback.

Kommentera inlägget

Kommentarsfunktionen är endast till för diskutera inlägget ovan. Seat24 förbehåller sig rätten att när som helst editera eller ta bort innehåll som inte stämmer in med Resebloggens regler.

Du måste vara inloggad för att kommentera.