Franska fängelser - lärorikt att resa

Jag kan skryta med att ha suttit i ett franskt fängelse. Och jag skryter med det rätt så ofta.

“Det är väl inget att skryta om” hör jag någon säga. Nej, det är nog sant - men inget att skämmas för heller. Så här var det:

Jag hade gjort massor med övertid vid idriftsättningen av en hytta i Oxelösund. Och nu hade jag sex veckors ledighet att ta ut. Det här var 1965, flyga till Frankrike var inte att tänka på, det blev tåg till Gare du Nord.

Min plan var att lifta söderut, mot Medelhavet. Jag traskade med min resväska(!), ryggor var inte uppfunna på den tiden. Jo, de fanns, men det var bara för scouter och skogsarbetare vill jag minnas. Jag traskade, som sagt, med min resväska söderut genom Paris och ut på vägen ner mot Söder. Jag var nog inte helt säker på vilken väg jag råkat komma ut på, men eftersom mitt mål var tämligen diffust så spelade det mindre roll.

Det var hårdliftat. Mycket hårdliftat. Efter några timmar stannade plötsligt en mycket fin Citroën DS 19 (kanske 21) och föraren, alldeles tydligt en repatrierad marockan, frågade om jag kunde läsa skyltar.

???

“Ja vägvisare. Jag kan bara läsa arabiska tecken” sa marockanen.

Efter ett antal timmar utan lift är det självklart att man kan läsa skyltar. Jag hade nog klarat av att läsa kinesiska skyltar om så hade krävts.

Så jag hoppade in.  Med resväska och allt.

Det visade sig att min välgörare var på väg mot Casablanca. Han undrade vart jag skulle. “Tja, inget bestämt” tyckte jag. Så vi kom överens om att jag borde hänga med till Casablaca.

Den här killen körde verkligen som en biltjuv. Detta var på den tiden som de franska vägarna var ganska smala och alltid med en rad plataner på varsin sida om vägen. Plataner är massiva träd, inget man vill “råka” köra in i. Framför allt inte i en bil som ständigt låg nära sin övre prestandagräns. Vilket denna Citroën gjorde. Hela tiden.

 Efter ett tag frågade han om jag hade nåt att dricka. Som god svensk hade jag förstås köpt en flaska whisky, vilket jag oklokt nog meddelade honom. För att visa att jag inte ljög tog jag upp flaskan ur resväskan. “Dame!” sa han och slet flaskan ur mina händer. Vred upp kapsylen med tänderna och tog en djup klunk. Sedan bjöd han generöst mig att smaka.

Jag insåg att det kanske skulle vara bra för nerverna om jag också fick lite med av whiskyn - och, framför allt, det minskade ju hans andel.

Så, där susade vi fram mellan platanerna. Efter hand som nivån sjönk i flaskan blev vi bättre och bättre kompisar. Min polare, chauffören, berättade att han var i bilbranschen och att han jobbade med exportaffärer.  Han berättade också om Casablanca och tyckte att jag borde flytta ner dit. Han hade “förbindeleser” och det lät ju bra. Förbindelser är något man måste ha i fransktalande länder. Annars kommer man ingenstans.

Vi närmade oss Tolouse. Av någon anledning ville han att jag skulle köra genom stan. Jag kunde ju läsa skyltarna, som han sa.

Ganska snart blev vi stoppade av en polis. “Merde!” hörde jag marockanen grymta innan han öppnade dörren och smet iväg. Polisen efter, men hann inte upp honom. Själv satt jag kvar i bilen med min resväska och en tom whiskyflaska.

Det blev att köra till polisstationen. Polisen satte sig i passagerarsätet och talade om hur jag skulle köra. Väl där fick jag veta att jag var misstänkt för bilstöld. Eftersom det var sent på kvällen blev jag placerad i cell för att bli dömd “på riktigt” dagen efter. Någon utredning behövdes inte.  Bilen var pariskyltad (slutsiffra 75), jag var för ung för att ha råd med en sådan bil och jag var på väg söderut. Alltså var bilen stulen. Jag kunde ju inte heller visa att bilen var min. Så saken var klar. Fängelse.

Dagen efter lyckades jag få kontakt med ASEAs representant i Tolouse. Jag kände honom sedan ett tidigare jobb på ett pappersbruk i Pyrenéerna och han kom ner till stationen och förklarade hur saken låg till. Allt klart! Ursäkter från polisen. ASEA bjöd både mig och polisen på lunch och jag kunde fortsätta som en fri man.

Ja. Så illa är det. Jag har ett kriminellt förflutet. Men jag har klarat mig från fortsatta fängelsevistelser. Och nu, drygt fyrtio år senare, tror jag att jag kan säga att jag lyckats hålla mig från brottets bana. Det känns bra.

Man lär sig mycket när man reser.

Skrivet lördag 30 juni, 2007, av Skogsgurra

Publicerat i:
Reseberättelse

Tipsa en kompis om detta inlägg

Jag anser att det här inlägget/kommentaren innehåller olämpligt material

Direktlänk

Du kan också kommentera, eller göra en Trackback.

Kommentera inlägget

Kommentarsfunktionen är endast till för diskutera inlägget ovan. Seat24 förbehåller sig rätten att när som helst editera eller ta bort innehåll som inte stämmer in med Resebloggens regler.

Du måste vara inloggad för att kommentera.