Att jag någongång skulle återvända till Sydkorea, till Seoul och till det lilla sjukhuset - ja, det fanns inte ens i min fantasi.

Från början  hade jag ingen längtan dit, ingen nyfikenhet överhuvudtaget. Jag var så fullkomligt nöjd och trygg med allt som jag landat mitt i och som jag växt upp med. Korea? Tja, det var för mig bara ett land på andra sidan jordklotet.

Men sen kom då det där telefonsamtalet från en av mina närmsta vänner (som själv är mitt uppe i adoptionsprocessen). Hon berättade för mig om möjligheten att få göra en återresa till Sydkorea tillsammans med andra adopterade därifrån. Man skulle skicka in ansökningar och de skulle prioritera de som aldrig besökt landet förut. Dessutom fick man inte vara äldre än 35 år så det var nu eller aldrig för min del.

Min kompis hade nog förväntat sig eld och lågor - det kom knappt en gnista från mig……… Jag menar, hur stor sannolikhet var det att just jag skulle bli uttagen? Man skulle skriva ansökningarna på engelska och engelska har väl aldrig varit min starkaste sida precis. Efter flera påtryckningar från min kompis så kände jag mig tillslut tvungen att plita ner några rader för fridens skull. Jag kan lova att “Delete-knappen” användes ganska flitigt och formuleringarna på engelska hann formuleras om gång på gång innan jag tillslut tyckte att det lät OK. Att man dessutom skulle bifoga ett fotografi på sig själv gjorde ju inte saken bättre. Jag var sent ute och skrivaren behövde byta färgpatroner men det fanns det inte tid att vänta på. Det hela slutade med att jag skickade iväg mina ansökningar med ett fotografi där jag var helt lila. Tänkte att de helt enkelt fick ta mig som jag var - även om jag inte riktigt var så lila i verkligheten

Det blev som det blev och jag fick möjligheten att faktiskt följa med på den här underbara återresan tillsammans med 6 andra adopterade från Sverige och 10 från USA. Det var SWS i Sydkorea som för första gången anordnade “Welcome Home Tour” i syfte om att få adopterade att uppleva sitt födelseland, kulturen, människorna, maten m.m.

Att det var ett späckat schema var vi informerade om och eftersom programmet bara varade i 7 dagar så visste vi att det skulle bli intensivt. Vi skulle hinna med allt från storstadspuls till lantliv. Direkt efter beskedet om att man blivit uttagen sattes vi i kontakt med övriga resekamrater. Vi hade ca 1½ månad på oss att fixa det praktiska - vaccinationer, pass, papper m.m. Alla kostnader stod SWS för så det var bara att länsa spargrisen till fickpengar.

Visst hade jag rest förut men aldrig själv och aldrig så här långt! För mig var själva flygresan det som satte fjärilar i magen på mig. Att jag sen ev. skulle kunna få träffa någon av mina biologiska släktingar var inget jag funderade så mycket över.

När avresedagen kom och mina två barn och syster stod och vinkade av mig på Kastrup så kunde jag inte hålla tillbaka mina tårar längre. För att inte visa mina barn att jag grät kastade jag mig in på närmsta toalett och grät krokodiltårar och använde upp flera meter av deras toapapper. Det hade byggts upp så otroligt många känslor på en så kort tid och allt bara snurrade runt och jag fick ingen kontroll på dem. Att sedan behöva skiljas från sin familj (som jag inte varit utan under så lång tid förut) gjorde ju inte saken bättre. Nu stod jag där och skulle gå igenom detta själv - det var läskigt! Flygresan till Frankfurt är som i en dimma - jag var som ett vrak och kommer knappt ihåg någonting. När vi började gå ner för landning så var det som om någon bankade in lite vett i mig och sa till mig att ta mig i kragen och rycka upp mig. Jag skulle aldrig få uppleva något liknande igen så här gällde det att ta tillfället i akt och njuta av varje sekund.

I Frankfurt hade jag bestämt mig för att spana efter Anna (en deltagare som reste från Göteborg) men jag vet inte riktigt hur jag tänkt…? Vid Gaten var 95% koreaner och hur i all sin dar skulle jag kunna hitta Anna där? Alla såg ju likadana ut i mina ögon. Annars är det så lätt att urskilja någon med svart hår eller med asiatiskt utseende. Det var nog då det började gå upp ett Liljeholmens för mig om vad det var jag höll på att bege mig in i. 

Vi landade 12 timmar senare på Incheons flygplats och blev hämtade av personal från SWS (Social Welfare Society). Jag borde varit som en zombie med tanke på sömnbristen men antagligen var det en form av adrenalinkick som gjorde att jag kände mig pigg och alert. Resan till Seoul tog ca 1 timme och jag tror jag hann ta ca 100 kort genom bilrutan på alla skyskrapor och annorlunda byggnader. För mig var det så annorlunda och spännande och jag förstod väl inte riktigt att det jag fotograferade var vanliga hyreshus

Kvällen gick åt att mingla med de som hunnit anlända till hotellet och det knöts starka band redan denna första kväll.

Som person har jag nog aldrig riktigt varit så där känslosam men att landa på andra sidan jordklotet väckte delar av mig som jag inte visste existerade. Det blossade upp känslor som jag aldrig känt eller funderat över förut. Jag visste inte riktigt vad eller hur jag skulle bemöta dessa reaktioner och insåg att detta hade kommit förr eller senare. Helt plötsigt mötte jag människor med samma rötter som jag även om våra bakgrunder kunde skilja sig åt. Jag förstod att det fanns personer som mått fruktansvärt dåligt hela sin uppväxttid pga ovissheten kring sina rötter och som ständigt gått runt med frågor som ingen kunnat besvara. Det var nästan så att jag skämdes för att jag inte känt något tidigare.

Varje dag var fylld av upplevelser och varje kväll gick åt att bearbeta det man varit med om. Vi besökte SWS och fick träffa de små bebisarna som låg där i rader i sina små sängar och som bara väntade på att få bli adopterade. Så små och hjälplösa och det var många av oss som fällde tårar där. Jag funderade på varför jag kände tårar rulla nerför kinderna - var det för bebisarnas skull? Var det pga vetskapen om att jag själv legat där för många år sedan? När vi såg bristen på personal och tänkte på hur vi här hemma bär och kelar med våra små nyfödda så gjorde det ont i hjärteroten. Jag ville ge så mycket kärlek till dessa små och försökte hinna med att bära och kela med dem alla och viska lugnande till dem när de skrek. Funderade inte så mycket på att jag sjöng svenska vaggsånger utan tyckte inte det spelade så stor roll - huvudsaken var att någon pratade med dem och fick den där ögonkontakten som kan göra att det hårdaste hjärtat smälter. Utan tvekan var det detta möte och denna upplevelse som satte sig längst in i hjärtat på mig och som jag fortfarande bär med mig alla dagar.

Vi fick besöka Korea House och testa på att göra Kimchi. Kimchi är något som serveras som tillbehör till i stort sett alla koreanska maträtter. Här stod vi uppradade med förkläden och plasthandskar och fick en grundlig lektion i hur man gjorde och gör Kimchi. Jag är fortfarande så imponerad av koreanernas förmåga att mixa nytt och gammalt. Att klara av att bevara gamla traditioner och seder och att det faktiskt är så respekterat som det är.

Ett annat ställe vi fick beöka var Insadong och Cheonggye. Insadong är ett typiskt turistställe där turisterna åker för att “fynda”. Här kan man hitta typiska souvenirer som kan vara trevliga att köpa med sig hem. Har man varit i en affär så vet man ungefär vad det finns i de andra affärerna också. Det är lite som våra Skånska marknader. I mina ögon var allt otroligt billigt men våra koreanska vänner som följde med oss överallt menade på att det var dyrt.

Cheonggye är en flod som flyter genom Seoul. När man skulle arrangera OS så rustade man upp delar av Seoul för att det skulle bli mer attraktivt och lät floden rinna in i fåror. Det är populära promenadstråk och uppskattas av barnen eftersom de kan hoppa på stenar över vattnet.

AMSA Rehabilitationcenter samarbetar med SWS och hjälper barn som har någon form av handikapp. Dessa barn fick vi träffa och umgås med och det väckte så klart känslor. Barn som överges eftersom man inte har någon möjlighet att ta hand om dem eller för att man kanske inte vill. Är det någon som adopterar dessa barn?

Den dagen då det var som varmast besökte vi Changdeok Palace. Vilka byggnader! Helt otroliga med dess färger och arkitektur! Vi fick guidad visning men området är stort och ovana nord-bor klarade inte hettan lika bra som vana koreaner så efter några timmar klev vi tacksamt ombord på bussen med AC.

Den kvällen åkte vi upp till N Seoul Tower för att njuta av utsikten av Seoul. Man blir mållös och hänförd. Staden verkade oändlig och man kunde liksom inte se var den tog slut. Våra deltagare från NY tyckte det var det mäktigaste de varit med om och då har de ändå något att jämföra med. Utsikten från Vattentornet i Kristianstad är ju inte mycket att hänga i julgranen om man jämför med det här. Är det något som ska stämplas med Wow-faktor så är det den här utsikten!

Sen var det ju det där lantlivet. Vi grupperades i smågrupper och skickades ut på olika håll i landet. Själv hamnade jag i Andong och bodde hemma hos en familj i 3 dagar tillsammans med två amerikanska deltagare. Att kontrasterna kan vara så enorma är fascinerande. Från att alla män gått runt i kostymer och kvinnor i pumps så hamnade vi nu bland bönderna med slitna kläder. Jag skämdes när jag insåg att jag förväntat mig ett hotell eller i alla fall en säng med lakan. Här sov man direkt på golvet och möjligtvis hade man ett täcke. Jag kände mig så fruktansvärt bortskämd. Under dessa dagar var vi på te-ceremoni, besökte museér och deltog i vardagslivet hos familjen. Jag är så tacksam över att få ha varit med om detta och fått vara delaktig i deras liv om så bara för några dagar.

Veckan avslutades med en enorm tillställning och redan dagen efter var det några av deltagarna som skulle resa hem igen. Själv hade jag bestämt att stanna ytterligare en vecka för att liksom smälta alla intryck och för att få möjlighet att utforska på egen hand. Med facit i hand så var det ett bra beslut. Det var nu jag började komma i fatt och hinna bearbeta allt jag varit med om. Jag hade försökt förmedla till dem där hemma i Sverige genom min blogg men det är alltid svårt att få med allt. Det hjälpte mig dock otroligt mycket att kunna få skriva - det blev min ventil.

Under min sista vecka fick jag möjlighet att besöka sjukhuset jag föddes på. Det låg inte så långt från hotellet men eftersom trafiken är som den är så tog det oss ändå en stund att ta oss dit. Kvinnan från SWS som följde med mig förklarade att det byggts otroligt mycket runt sjukhuset på dessa 35 år och att omgivningen naturligtvis inte såg ut så förr. När vi kom fram stirrade jag bara på byggnaden. Det var en liten röd tegelbyggnad och det fanns 3 anställda. I mina ögon räknas det knappt som sjukhus. Det fanns ett förlossningsrum och ett övernattningsrum. Jag visades runt och fick veta att jag och min mamma sovit i övernattningsrummet efter jag fötts. Det var samma möbler nu som då. Märklig känsla! Doktorn visade sig vara den kvinna som startat sjukhuset och som var den som hjälpt till vid min födelse. Efter ett tag kom det fram att det var hon som gett mig mitt koreanska namn. När jag började fråga lite om vilka papper de hade i sitt arkiv så förklarade de att de inte sparar några dokument mer än 5 år. Ööhhh?! Är det sant?! Hon berättade att de inte ens hade en dator och tog med mig in på kontoret. Där låg pappershögar överallt och jag stod bara där och kunde inte riktigt förstå att det fanns ställen där man inte var mer organiserade. Det skulle ju inte ens kunna förekomma här hemma.

I bilen tillbaka till hotellet berättade kvinnan från SWS att de hade en gatuadress som min biologiska mamma angett men att det ofta var påhittade adresser då mödrarna inte ville bli funna. Jag visste inte riktigt vad jag skulle känna - jag blev bara matt.

Tillbaka i Sverige igen så var jag inte samma person som när jag reste. Jag hade förändrats. Känslor hade väckts. Jag hade fått mersmak. Jag ville tillbaka igen. Därför tror jag på ödet som gjorde att jag ett år senare reste tillbaka igen fast den här gången med mina barn. De har en del av det här också. Sydkorea ligger i deras arv även om de inte är födda där. De har delar av mitt utseende som kommer att påminna dem och deras omgivning om att det finns ett annat land inblandat. Jag vill att de ska vara stolta över det och känna till vad landet har att erbjuda. Därför tog jag dem med mig tillbaka. 

Från att ha varit den där osäkra personen som var rädd för att gå vilse på flygplatsen i Frankfurt hade jag nu utvecklats till en självständig person som utan några funderingar tog med sig sina två barn (9 och 6 år) till andra sidan jordklotet. Jag var stolt över att göra det och jag hoppas mina barn är stolta över att jag gjorde det. Våra band blev ännu starkare och vi delar nu så mycket mer än jag kunnat drömma om. Detta är något som ingen kan ta ifrån oss - någonsin.

Jag är övertygad om att vi återvänder. När vi gör det………..ja, det får tiden och ödet avgöra.

Teneriffa är ett bra och vanligt chartermål. Teneriffa blev det, men vi skulle fixa resan billigt. Lång och krånglig flygresa med byte och väntan i Madrid. Ankomst mitt i natten. Men vad gjorde det? Vi hade tillsammans kommit iväg på vad egentligen ingen hade trott skulle kunna bli verklighet. Trötta och fnissiga satt vi fem vid midnatt i Madrid och lyssnade till märkliga berättelser från en av våra arbetskamrater, om hans uppväxt och minnen. Det skulle vi aldrig ha fått uppleva i vårt gamla arbetsrum.

Lägenheten var bra men enkel. Vi skulle kunna laga vår egen frukost och fler måltider om vi ville. Den låg naturligtvis inte vid strandlinjen med havsutsikt, då hade den kostat mer. Frukost blev det bara en gång där. Vi glömde att ställa in melonen och en del annat gott i kylen. När vi kom tillbaka första kvällen, hade några kackerlackor hjälpt till att kalasa på resterna. De modigaste av oss gick till attack med foppatofflor mot våra nya lägenhetsgäster. Sedan var det svårt att äta frukost där mera. Den inhandlades i närbutiken på morgonen och åts på stranden i fortsättningen.

Havet var ovanligt varmt, sanden het, baden ljuvliga. Vi åt lättare luncher och satt länge på restaurangerna på kvällarna. Kvällsluften var ljum och vi visste att hemma var det grått och trist.

Vi vilade verkligen upp oss. Alla kunde följa sin egen rytm, vara tillsammans eller vara var och en för sig, gå tillsammans till stranden eller stanna kvar i lägenheten och sova längre på morgonen.

Efter någon dag ville jag göra något mer. Komma utanför den lilla del av Teneriffa-stranden som vi höll oss kring. I Sverige hade jag börjat med något som kallas Geocaching. Det handlar kort om en sorts skattjakt och att med hjälp av en GPS hitta en plats där det finns en liten plastburk med en loggbok i. Man skriver sitt namn i loggboken och sedan på Geocachingsidan på nätet och har alltså då hittat en ny gömma. Jag visste att några gömmor (cacher) fanns i närheten av vår plats på Teneriffa.

På kartan hittade jag ett ställe att uppsöka på relativt långt promenadavstånd. Om jag gick iväg ganska tidigt innan solen blev för varm skulle jag kunna få en fin dag och vandra efter kusten. Med GPS:en nedpackad i magväskan och koordinaterna ordentligt inskrivna för den gömma jag skulle hitta begav jag mig av klockan åtta på morgonen. Då visste jag inte att det skulle ta åtta timmar innan jag skulle vara tillbaka.

Det var härligt att gå efter havet på den fina plattlagda promenaden i sköna walkingshoes. Ingenting att bära, bara att gå och njuta. Nästan inga människor efter promenaden. En och annan morgonbadare som varit nere vid havet och tagit sig ett dopp. Och så de som morgonjoggar vare sig det är semester eller inte. Promenaden löper kilometer efter kilometer allt är anpassat och tillrättalagt för turisterna. Bara någon enda gång var jag tvungen att vika av upp från havet upp i bebyggelsen och gatunätet ovanför för att kunna fortsätta i den riktning jag var på väg. Sedan tillbaka ned mot havet igen. Efter en och en halv timmes promenad hade jag gått förbi det hotellkomplex, som jag några år tidigare bott på under en nyårsvecka, och kommit fram till en frukostrestaurang alldeles vid havet. Där slog jag mig ner, beställde in juice och rostat bröd och kaffe. Lite udda var jag nog i andras ögon, ensam äldre dam, ensam på frukostrestaurang på semesterbadort, iklädd shorts och vandringsskor.

Vandringen fortsatte och den plattlagda promenaden smalnade så småningom av. Hotellen låg med glesare mellanrum. Promenaden blev till en bred stig efter havet. Den ledde fram till en genuin by med fiskebåtar uppdragna på land. Här sågs inga turister.

Nu fanns ingen självklar väg att följa. Uppemot berget skymtade en upptrampad väg. Dit kunde jag nog klättra och se vartåt vägen ledde. Från berget var en fantastisk utsikt åt båda håll efter kusten. Stora vågor sköljde in och slog mot klipporna där nedanför. Landskapet hade plötsligt blivit vilt och ödsligt. Jag önskade att mina reskamrater hade fått uppleva det här landskapet och den här tystnaden. Önskade att de hade varit med mig. Bara en timme tidigare hade jag promenerat på en blankpolerad plattpromenad bland andra turister. Nu såg jag ingen. Jo, visst där borta kom några vandrare med ryggsäck. De kom emot mig och då såg jag också att jag hamnat på en vandringsled längs kusten.Vi hälsade på varandra när vi möttes. Jag försökte gissa hur långt det var kvar innan jag kunde börja tro att jag var nära mitt mål, cachen. Högt ovanför havet stod jag. Terrängen var ganska svår att gå i, svart stelnad lava, uppför och nedför sluttningar. Om jag bara rundade den närmaste bukten och besteg nästa berg, så skulle jag nog kunna se bortåt mitt mål, hoppades jag. Klättringen började kännas ansträngande. Tur att jag hade köpt en flaska vatten i en av de sista strandshopparna. Tur att jag hade min solhatt på huvudet. Mitt mål var inte alls i sikte när jag väl kommit upp på nästa bergstopp. En ny vik att gå runt och sedan kanske…. Härifrån bergskanten där jag gick, kunde jag se många solbadande och simmande människor långt under mig nere vid havet. Så en skylt som berättade att där fanns ett nakenbad. Jag skyndade förbi, kände mig generad över att kanske någon trott att jag gått där uppe bara för att smygtitta på naturisterna. Hivade fram GPS:en och förstod att nu kunde det inte vara så långt kvar av koordinaterna att döma.

Solen stod högt på himlen. Svetten lackade. Vattnet i flaskan började ta slut. Höll jag på att bränna ansiktet och armarna som jag inte kunde skydda? Risiga buskar och kaktusar kantade min väg. Jag vandrade i en stenöken och såg enstaka människor långt borta. Om jag ändå haft mina reskamrater med mig! Men det skulle bli roligt att ringa dem på mobilen och säga att jag hittat cachen. För det måste ju vara snart. Jag gick vidare. Bara 90 meter ifrån cachen sa GPS:en. Det blir en lätt sak. Rakt på den hade jag gått. Tur att jag var nästan framme. Men hur jag snurrade bland stenarna och kaktusarna kom jag inte närmare. Nu vågade jag inte leta längre. Jag drack min sista klunk vatten, vilade vid någon gammal mur-ruin som gav lite skugga när jag tryckte mig nära den. Då bestämde jag mig för att ge upp. Hur långt kunde det vara till närmaste ställe att få vatten och skugga? Enligt kartan måste stora kustvägen gå en bit upp från havet och i den riktningen måste jag gå. Men hur långt var det? Jag följde jeepspår upp från havet, visste att här finns ingen allemansrätt. Här kanske jag inte fick gå. Närmade mig stora planteringar bakom murar och där kunde jag igen se åt två håll. Skulle det vara närmast att gå mot golfbanan eller mot en by ungefär lika långt bort? Nu kunde jag höra ljudet från landsvägen. Kanske kunde jag hoppa på en buss eller i värsta fall lifta. Gick över områden med röd jord nu, var rädd för att där kanske skulle kunna finnas ormar. Korsade en uttorkad flodbädd, klättrade över några stora stenar som antagligen var dittransporterade för att ingen skulle ta sig fram där med bil. Nu var jag nära en fin asfalterad matarväg som ledde ner till en by vid havet. Jag skuttade nästan vägen fram och till närmaste tjusiga hotell på höjden ovanför. Skugga, vatten, mat! Vid grinden till hotellet blev jag stoppad av en kvinnlig vakt. - Privat område. Det finns en bar 500 meter uppåt backen, sa hon. Tunga, trötta steg uppför backen igen, förbi en busshållplats. Därifrån skulle jag kunna åka tillbaka när jag vilat och ätit. Jag hittade en restaurang. Kallt vatten på toaletten att skölja ansiktet med, god enkel spansk mat och en trevlig servitör som lyssnade på mitt äventyr på min knaggliga spanska.

- Kan jag köpa biljett på bussen? frågade jag.

- Nej det går inte, det måste du köpa på särskilt biljettkontor nere i byn, sa han.

Dit orkar jag aldrig gå, tänkte jag, och inte vet jag om jag hittar dit heller.

Strax kom en äldre man in för att dricka en öl. Servitören talade med honom. Sedan kom han fram till mig och sade: Om du vill, kan du få åka tillbaka med mig när jag slutar arbeta klockan 17.30 eller så kan den här mannen som just kom in visa dig var biljettkontoret ligger.

När jag ätit min mat och han druckit sin öl erbjöd han mig att visa mig till biljettkontoret. Jag tackade ja och insåg plötsligt att det var i hans bil vi skulle åka ner till byn.

Jag minns det som det vore i går, fast det var för nästan sex år sedan. Sex år innan mitt liv skulle ta sig en rejäl sväng. Jag hade precis fått jobb på ett stort företag som revisor. Jag var själaglad över att någon ville anställa mig. Ändå var det något i mitt liv som inte kändes helt rätt, något som skavde. Mina första löner gick oavkortat till mitt NY-konto. Jag skulle äntligen dit! Två veckor i mina drömmars stad.

Med resväskorna packade och ett hjärta som skuttade omkring i bröstet, satte jag mig på planet. Jag åkte ensam. Det viktigaste i min packning var mina promenadskor och min ipod. Jag ville inte bli störd, jag ville lära känna New York på tumanhand. Ensam gå i dess gränder, ensam känna dofterna, ensam uppleva och bara vara. Jag hade fått en fönsterplats och jag tittade längtansfullt ut under hela resan, redo att sprängas av förväntan.

När vi äntligen hade landat gick jag för att hämta mitt bagage. Jag såg hur resväskorna rullade förbi framför mig. Lite längre bort såg jag min egen. Den var lätt att känna igen, för min mamma hade (som bara mammor kan) knutit fast en rosett på min väska för att jag skulle känna igen den. Men så såg jag en hand sträcka sig efter den och ta bort den från bandet. Jag kände hur pulsen ökade och jag började springa bort till andra sidan bandet, där någon hade tagit min väska.
- Va tusan gör du? Det där är min väska! flåsade jag när jag äntligen hade kommit fram.
Jag hade inte ens registrerat vem det var jag stod och gormade åt. Men när jag lugnat ner mig, såg jag att en kille i min ålder stod framför mig; högröd och med ett förvånat uttryck i ansiktet.
- Förlåt, jag trodde att det var min, stammade han fram.
-Har du också en rosett på din väska eller? frågade jag anklagande. Chansen att den där killen, som faktiskt var rätt söt och i min ålder, också hade en rosett på sin väska var minimal.
När jag hade lugnat ner mig och insett att han faktiskt trodde att det var hans (när hans väska tillslut kom förstod jag hur han kunde ha tagit fel), började vi prata. Han hette Rickard och åkte också ensam till NY. Precis som jag, hade han alltid velat åka dit. Han och hans tjej skulle ha åkt tillsammans men hon hade dumpat honom precis innan de skulle åka. Han stod där med sin biljett. Till en början hade han inte velat åka men bestämde sig ändå för att det kanske skulle vara en bra idé.
Vi beslutade oss för att dela taxi downtown och det visade sig att våra hotell inte låg alltför långt ifrån varandra. Det var bara för mycket för att vara ett sammanträffande. Jag hade som sagt tänkt mig att spendera min tid där ensam men Rickard verkade vara trevlig och jag frågade om han inte ville åka till Central Park med mig dagen efter. Det var dit jag alltid velat åka först. Rickard som inte hade föresatt sig att åka ensam verkade glad över förslaget.

Dagen därpå spenderade vi med att prata om allt mellan himmel och jord. Vi satte oss ner på nästan varje parkbänk vi såg, åt glass, solade, var tysta och tittade på folk. Man kan nog sysselsätta sig en hel dag bara genom att kolla på människor. Rickard hävdade att han såg Madonna rulla förbi på inlines men jag vet än i dag inte om jag tror att det är sant.

När vi hade varit i NY i tio dagar, var jag kär i både NY och Rickard. Men det hade ännu inte hänt nåt mellan oss. Inte ens en liten puss. Gnistan fanns absolut där. Jag anade att han fortfarande kände sig bränd efter att hans ex hade gjort slut. Jag kände att den där killen ville jag inte släppa, inte på något sätt. Jag bestämde mig för att tala om för honom hur jag kände. Jag var jättenervös. Mer nervös än innan jag satte mig på planet. Jag tyckte att vi skulle åka tillbaka till Manhattan, till Central Park. Precis som första dagen satt vi och pratade på bänkar och skrattade.

Med mitt beslut hängande över mig, att berätta att jag var förälskad i honom, var jag nog lite distanserad. Rickard frågade mig till slut om något var fel. Jag sa att allt var okej.
Jag vågade aldrig berätta för honom vad jag kände och han åkte hem dagen efter, typiskt nog. Mina fyra resterande dagar spenderade jag med att lyssna på musik och gå runt i staden och banna mig själv för att jag var så feg. Sista dagen åkte jag till China Town. Jag satt ensam och åt. När notan kom låg det en fortunecookie på tallriken. Jag fnös till lite, jag hade aldrig trott på sånt. Ändå öppnade jag den och tittade på meddelandet.
“Be true to your heart.” Stod det och säga vad man vill om “sånt där”, jag visste ändå vad jag skulle göra när jag kom hem…

Vi flög från Göteborg, via Frankfurt och Chiago med slutdestination till Los Angeles.
Sveriges ostadiga sommarklimat byttes mot Californiens stabila juni/juli-väder, där antalet regndagar under denna period snittar på 1.

Ett litet men väldigt fräscht hotell på Beverly Boulevard, bara ett par kvarter från stora shoppingområdet med Beverly Center, blev vårt
högkvarter. Vi hälsades välkommna av en liten glad indier som genast hjäpte oss med väskorna och visade oss vårt rum. Andra våningen
med utsikt över poolen. Runt hotellet låg italienska restauranger, BBC-byggnaden och en stor park där vi varvade ner på eftermiddagarna.
Det låg även ett litet mysigt internet cafe med gratis internet och de godaste croissanterna jag ätit. En kopp kaffe och en croissant varje morgon
blev genast standard för oss innan vi drog ut i Hollywooddjungeln.

På dagarna blev det väldigt mycket gående, då det vart man än skulle fanns så mycket att upptäcka på vägen dit att man skulle
missat så mycket om man istället tog bilen eller bussen inne i Los Angeles. Något som ibland kunde tynga ner promenaderna var
den stekheta solen. All heder åt den fantastiska solen och det stabila vädret Californien har, men ibland när man bara vill ta sig från
en punkt till en annan och solen envisas med att bränna som mest, kan de bli lite tungt. Men vi körde på med väskorna fullpackade av
diverse uppfriskande drycker.

Att hyra bil i USA var billigt, samma sak med bensinen, så att åka iväg på ett par roadtrips är att rekommendera.
För oss blev det bl.a San Fransisco, Las Vegas, Reno och Anaheim. En rejäl roadtrip ska ni veta. Man hinner under
resan upptäcka och uppleva kulturer av alla dess slag och naturomgivningarna skiftar från stränder (Pacific Coast Highway) ,
skogar (Reno) och till och med öknar (Death Valley).

Shoppingen ska vi inte tala om! Eller vänta, det ska vi ju visst! Så här mycket har nog aldrig någsonsin shoppats på så kort tid.
L.A är en drömstad för den shoppingglade då utbudet är fantastiskt stort, du hittar allt du vill ha, samt saker du inte visste att du ville ha!
Världens bästa och antagligen största musikbutik Amoeba Music, på Sunset Strip, blev en av resans mest besökta butiker.
Det är som att gå in i en hangar fylld med musikhistoria från alla världens hörn, rekommenderas starkt!
Lyxshopping på Beverly Center, en stor galleria som samlar flera av de mest exklusiva märken som finns i L.A. Det blev kanske inte
så mycket shopping just där då det mesta är ganska dyrt, men på gallerians “food-court” (ett matställe som samlar flera olika kedjors
restauranger på samma ställe och där dom alla delar på sittplatserna i mitten av lokalen) såg vi till att äta ett antal gånger. Hibachi San, Sbarro
och Pastagina är tre finfina ställen man bör testa att äta på där.

Lagom till, eller snarare tragiskt i samband med vår resa, avled Michael Jackson, i just Los Angeles. Han var inte bara en poplegenden, utan han
var POP-LEGENDEN. Förlusten av Michael syntes överallt i staden. Vart man än gick, vilken butik man än besökte så spelaldes hans musik. Vid
Hollywoods Walk Of Fame har Michael Jackson sin stjärna utanför Chinese Theatre, mitt i smeten av Hollywood Boulevard. Lycka till att komma förbi där…

När vi ändå var över i USA, och just i Los Angeles, var det ju ett måste att besöka Las Vegas. Neonljusen och spelmaskinernas huvudstad nummer ett.
Efter en 5 timmars bilresa, ett par ordentligt svettiga säten (efter öken-trippen) och en med en rejäl hunger på att bara kasta sig in i speldjävulens värld
kom vi fram till Las Vegas. 4 nätter på Treasure Island, ett hotell med Peter Pan / Pirates Of The Caribbean-tema, mitt på Strippen (Las Vegas huvudgata).
Man sov till runt 10-11 på morgonen, gick direkt ner till det fantastiska poolområdet och lade sig i solen. Det snittade på cirka 45 grader mellan 11-17 varje dag.
Ett par timmar senare var det dusch och uppfräschning på rummet för att sedan dra ner till en av alla de omtalade “all-you-can-eat”-bufférna.
I Sverige är en sådan buffé ganska simpel. Helt ok mat som aldrig tar slut i stort sett. I Las Vegas har man stjärnkockar vid varje station som tillagar och fixar
till den mat du vill ha på beställning. Kötträtter, pastarätter, sallader, thaimat, pizza, frukter, bakelser och t.o.m sushi! Allt detta i mängder och av högsta kvalitet.
Bara att skriva om det fick mig nu hungrig….

Runt 18-tiden drog man ut på gatorna bland allt folk. blinkande neonljus från alla håll, vulkanfontäner och andra uppvisningsattraktioner av mastodont mått.
I Vegas är det fritt att gå in på alla kasinon och deras hotell. Alla hotell har egna shoppingcenter och restauranger som är varandra totalt olika och det är därför
värt att besöka alla hotell på Strippen. Som avslutning varje kväll blev det ett par drinkar och en massa spelade på Treasure Islands stora kasino. Det
spelades en hel del och i slutändan hade jag faktiskt gått jämnt ut. Kändes väldigt bra!

Las Vegas är ett ställe alla någon gång bör besöka. Det är full fart men ändå väldigt avslappnat, beroende på vilket liv man väljer att leva där. Det
finns i alla fall något för alla hur man än vill spendera sin tid där. Festligt och lyxigt storstadsliv mixat med shopping och medelhavssemester ( fast utan
hav då…)!

Den sista veckan av resan var vi tillbaka i Los Angeles igen. På schemat stod en hel del konserter på diverser ställen runt om i staden.
Bl.a Rick Springfield på O.C State Fair. En stooooor karneval med en nöjespark, marknader och allt man kan tänka sig. I storlekt lika stor som 3 Liseberg ungerfär.
Kvällens höjdpunkt för oss var dock rockhjälten Rick Springfield som intog stora scenen med hits som “Jessies Girl” och “Love Somebody”. 2 timmars
stående allsång har aldrig varit roligare. Tack Rick!

Det blev även ett par mindre spelningar i rockkvarteren på Sunset Strip. Viper Room, rockpubben som bl.a Mötley Crue och Guns N Roses växte upp på.
Passande nog spelade just Guns n Roses gitarristen Gilby Clarke där den kvällen som vi valde att storma in.
Vi hade lite extra tur och fick chansen att träffa och hänga en stund i lugn och ro med Gilby.
En riktitgt trevlig kille som uppskattade besök från Sverige och gärna snackade med oss en stund inne i baren efter kvällens spelning.

I tre veckor hann vi med att uppleva USAs nationaldag den 4:e Juli, då vi åkte på Roadtrip till fantastiskt vackra Santa Barbara,
fem vilda och samtidigt avkopplande dygn i Las Vegas, besöka Sunset Strip och dess alla rockklubbar så som The Whiskey,
Rainbow Room och Viper Room, där Mötley Crue och Guns n Roses slog igenom på 80-talet, livespelningar med storheter som bl.a Rick Springfield,
Paramore och The Killers, Death Valley, Hoover Dammen, Disneyland och mycket mycket mer.

Att få åka iväg på denna resan har verkligen sporrat till att åka ut och resa mer, oftar och under längre perioder. Vart vi åker nästa gång
vet vi inte, men en sak som är säker är att vi absolut ska tillbaka till USA igen!

jag ville absolut lyssna på gospel i en riktig svart kyrka. När vi kom fram var kön

ringlande utanför baptistkyrkan för alla hade väl läst samma NY-guide. I alla fall

tjuvlyssnade jag på några som sa att det var snart fullt i kyrkan och att det fanns en

metodistkyrka på samma gata längre ner. Vi sprang dit för att hinna innan kl 11.

Så härligt svängigt. När vi hade gått från kyrkan en bra bit glada i hågen kände jag

att det var bra svettigt för vädret var riktigt hett och tyckte att nu tar vi en taxi till

hotellet och byter om. Vi tittade och tittade oss omkring men inte skymten av någon

gul taxi. Har de inga taxibilar sa jag till min dotter då. Vi såg väl helt förstörda ut

för en svartklädd dam kom fram undrade om vi behövde hjälp med något.

Jaa, sa jag. Vi skulle vilja ha tag i en taxi men ser inte några gula bilar här.

Här, svarade damen är taxibilarna svarta. Gissa om vi skrattade länge efteråt.

Det är ju klart de ska vara svarta i Harlem. Inte att undra på att vi tyckte att en

del svarta bilar men en ensam karl hade kört upp nära oss flera gånger och vi

tyckte att det var lite otrevligt. Stackars chaufförer vad de skulle ha undrat varför

vi bara stod där vi trottoarkanten och glodde runt. Snacka om svarttaxi…

Till saken hör att damen också visade oss ett taximärke som skulle finnas på

bilen så att vi inte tog fel bil. Ha, ha ett kul minne.

En anna gång började vi vår reda i Kuala Lumpur och hade tänkt även denna gång ta buss upp till thailand. vi gick till den enorma bussterminalen i stan. Det hade regnat och var väl cirka 30 grader varm och fuktigt inne i terminalen. Vi gick från lucka till lucka men ingen kunde engelska. inte heller stod det på västerländska bokstäver något överhuvud taget så vi började ge upp men……. helt plötsligt står det en lite malaysier bredvid mig och knackade mig på axeln och frågade på engelska vart vi hade tänkt oss resa. Vi sa Thailand. Han skakade på huvudet och sa: INTE buss. Ta tåget!! vi promenerade ner till järnvägsstationen. Tåget gick kl. 22:15 på kvällen. Sovplatser fanns och vi köpte. 2 kojplatser med engångslakan, kudde, litet fönster, läslampa och draperi att dra för. Detta för det facila priset av 55 svenska kronor per man! Vi vaknade utsövdra kl. 10:30 följande morgon uppe i, även denna gång, Surat Thani. Helt underbart ressätt. man ser ju ändå inget på natten så varför inte sova bort dessa transportsträckor!

Kan verkligen rekommendera att åka på egen hand och få nya intryck och dessutom träffa mycket trevligt folk på vägen!

Insänt av: Berit Olausson, Härskogsvägen 43, 443 92 Lerum.